I vintras skapade jag ett klickmonster. Medan jag skrev artikeln kunde jag inte föreställa mig att den skulle väcka sådana reaktioner. Värre än så: jag hade inte den minsta avsikt att skapa ett klickmonster. Allt jag ville var att skriva en bra text om en bok som hade fångat mitt intresse.
Min understreckare (21/1) om att de största konflikterna i världen – däribland kriget i Kongo med över fem miljoner döda – är så gott som osynliga i medias utrikesbevakning har nu fått 28 000 facebookrekommendationer på SvD:s webbsida. Det är mer än någon annan understreckare, om jag har förstått det rätt. Den har gett mig fler läsarmail än något annat jag skrivit.
Den handlade inte om något aktuellt ämne. Ingen twittrade om Kongo. Boken som låg till grund för artikeln, Virgil Hawkins "Stealth conflicts", var fem år gammal. Jag tror ni förstår den poäng jag vill göra. Det är inte fel att önska att det man skriver ska få stort genomslag, men det är fel att tro att den sortens publikgenomslag låter sig planeras fram om redaktionen bara gör rätt, och det är ännu mer fel att göra planeringen av nästa avsiktliga publiksuccé till sitt huvudsakliga arbete. Då har man tappat fokus på det som borde vara huvudsaken: att skriva intressanta texter.
Jag har skrivit det här som en reaktion på beslutet att lägga ner radioprogrammet Obs. Det känns naturligtvis betryggande att leva i en tid med så höga ambitioner för public service att ett program med ”uppåt 170 000 lyssnare” (Björn af Kleen, Expressen 15/11) betraktas som ett misslyckande. Radioledningen tycker alltså att ännu fler människor borde lyssna på kvalificerade kulturprogram? Det låter ju bra. Hur har de tänkt komma dit? Kommer vi att få se en ambitiös satsning på utbyggd kulturjournalistik eller blir det ännu en nerbantad redaktion som är tillsagd att jaga samma snackisar som alla andra?
Den betryggande känslan löses upp när jag läser att radions tidigare kulturchef Mattias Berg bedömde kvaliteten på de program som Obs har sänt genom att han bockade av ett antal aktuella debatter – Tintin, Lilla hjärtat, Hassen Khemiris brev – och konstaterade att Obs inte hade haft någonting om dem. Den sortens besatthet av aktuella ämnen är karaktäristisk för personer som inte vet vad aktualitet är. De tror att aktualitet är att reagera på vad någon annan pratar om. De har inte förstått att massmedier GÖR aktualitet. Professionella massmedier tar ett ämne och ställer det mitt på bordet: ”Det här tycker vi just nu är viktigt att prata om.” När dåliga mediechefer säger ”Vi måste bli mer aktuella” menar de: ”Vi ska bara prata om det som alla andra tidningar, sajter och TV-program redan pratar om.” Så ser aktualitet utan självförtroende ut.
Verklig aktualitet är att känna av vad som ligger i luften, outtalat, och ge ord åt det med ambitionen att göra det till ett samtalsämne. Det fungerar inte varje gång – men hur länge fungerar aktualitet utan självförtroende? Den som gör anspråk på publikens uppmärksamhet tar alltid en risk. Som jag ser det är det medias uppgift att ta denna risk – varje dag.
Det accelererande maskineri som påstås ge oss ett överflöd av information har gått i baklås på ett underligt vis och producerar motsatsen. Vi får inte mer media utan mindre. 2010 lyfte Jonathan Stray på slöjan och granskade medieöverflödet lite närmare i en artikel för Nieman Journalism Lab. Han började med 800 nätartiklar om samma nyhet. Alla utom 121 visade sig vara identiska. Av dem var det i sin tur bara tretton som innehöll någon form av eget material.
I det läget är det värt att försvara varje redaktion som låter sina medarbetare utveckla egna, intressanta idéer. Det är den mångfald de bidrar med som gör hela systemet meningsfullt.