Los Angeles ligger i ruiner. Horder av zombier haltar runt i jakten på människokött. Mitt i misären kliver Milla Jovovich runt, fräsch som en nyponros och professionellt sminkad som en serbisk supermodell.
Hon är en hårdhudad amazon enligt Lara Croft-traditionen, med ett automatvapen i vardera hand och en blick som kan döda. Och dödar det gör hon så att det står härliga till, om man nu kan betrakta massakrer på de levande döda som dödande.
I vilket fall som helst så bjuder den fjärde Resident Evil-filmen inte på några som helst överraskningar. Att den visas i 3D är till exempel bara logiskt. Det är specialeffekterna som har huvudrollen här. Allt annat är sekundärt.
Att se en sådan film känns ungefär som att gå på en rockkonsert som består av ett enda långt, virtuost gitarrsolo. Det är vansinnigt skickligt gjort, men också bedövande tråkigt i längden.
Påfallande ofta upplever man det också som om man sitter och tittar på när någon annan spelar ett tv-spel och hur kul är egentligen det?
Det enda bestående minnet jag tar med mig från den här filmen är de vidriga hundarna som klyver sig själva på mitten och sedan blottar ett enormt svalg bestående av blodiga rader av huggtänder. Det är garanterat mardrömsmaterial.