Söker man efter dokusåpornas och realityshowernas ursprung leder trådarna tillbaka till en liten röd lampa i en militär radiostudio. Under andra världskriget gjorde signalisten Allen Funt radioprogram för amerikanska soldater, bland annat Gripe booth (klagobåset), ett program där soldaterna kunde lufta sitt missnöje med armén. Den röda lampan tändes när inspelningen började rulla, och Funt märkte att hans intervjuer blev stelare när soldaterna blev medvetna om att de spelades in. Han gjorde det självklara: skruvade loss lampan en aning och startade inspelningarna utan att soldaterna visste det. Nu blev deras kritik friare och livligare, och programmet blev roligare för dem som lyssnade på det som underhållning.
Efter kriget blev Allen Funt radioman och började göra underhållningsprogrammet Candid microphone som byggde på samma idé: dolda inspelningar ute på stan. Men för det han ville göra passade det nya mediet tv bättre. 1948 startade han Candid camera för tv-bolaget ABC. Teamet bakom programmet iscensatte practical jokes: en brevlåda tilltalade en förbipasserande, men vägrade ge ett ljud ifrån sig när denne försökte förklara för nästa person varför han pratade med brevlådan, ett schackrutigt golv försågs med uppmaningen ”Var vänlig gå endast på de vita rutorna”. Candid camera startade en ny genre, tv med vanligt folk i oregisserade situationer i stället för kändisar – i premiärprogrammet utropade Funt ”You are the star!” – och det kom att bli en av amerikansk tv:s mest populära långkörare. I olika versioner har det fortsatt att sändas in på 2000-talet.
I Sverige fick programmet heta Dolda kameran, men candid camera betyder något annat: den uppriktiga kameran. Den underförstådda idé som skulle bära programmet och skydda det mot kritik gick ut på att det visade människor i de ögonblick när de var som mest uppriktiga och oförställda. Det här argumentet, om det spontana, oförställda beteendet som man kommer åt genom att placera vanliga människor i arrangerade situationer, har återkommit varje gång dokusåporna behöver försvaras. Ideologin bakom dokusåporna – att de är verkligare, och därför bättre, än annan tv – är inget nytt. Så tidigt som 1940 sade BBC-chefen Maurice Gorham att tv-mediets styrka låg i att sända verkliga händelser som engagerade publiken, inte dramer som skapats av manusförfattare, skådespelare och producenter. Men verklighetsestetiken med vanligt folk i huvudrollen innebär inte att producenterna blir överflödiga. Inför The real world, en föregångare till Big brother (1992), lade MTV ner tre månader på att välja, intervjua och provfilma deltagarna. Det redigeringsarbete som den här typen av tv kräver är så stort att slutprodukten knappast kan sägas vara verkligare än ett avsnitt av Seinfeld. De flesta människor är inte spontana på ett tv-mässigt vis när de möter en talande brevlåda. Funt kunde behöva filma hundra personer för att få en handfull användbara scener. Därför är den svenska titeln Dolda kameran trots allt uppriktigare: lockelsen med programmet ligger i att vi får tjuvtitta på andra människors reaktioner.
Två socialpsykologer, som senare skulle göra var sitt betydelsefullt experiment, tog stort intryck av Funts program. Den ene var Stanley Milgram, känd för sitt lydnadsexperiment med elstötar. Den andre, Philip Zimbardo, är inte lika känd, men hans experiment ger minst lika mycket att tänka på för den som vill fundera över människans natur.
I det experiment som Milgram gjorde på Yale University 1961 (samtidigt som rättegången mot Eichmann pågick i Jerusalem; han försvarade sig som bekant med att han bara lydde order), trodde försökspersonerna att de deltog som medhjälpare i en studie om inlärning. En auktoritär experimentledare uppmanade dem att ge en student – i själva verket en skådespelare – en serie allt kraftigare elstötar varje gång han svarade fel. Trots studentens skrik och protester fortsatte mer än hälften av försökspersonerna upp till den högsta nivån, 450 volt.
1971 byggde Philip Zimbardo ett litet fängelse på den psykologiska institutionen på Stanforduniversitetet. Collegestudenter som frivilligt sökt sig till projektet tilldelades rollerna som fångar och fångvaktare. Av de sökande valde Zimbardo ut de psykiskt mest stabila. Enligt de personlighetstest han lät de sökande genomgå innan projektet startade fanns det ingen skillnad mellan den grupp som blev fångar och den grupp som blev fångvaktare; vem som blev vad avgjordes genom lottning. Väktarna fick uniformer och spegelglasögon, fångarna kläddes i fångdräkter utan underkläder. Zimbardo och hans kolleger började videofilma dem.
Experimentet var tänkt att löpa i max två veckor, men redan efter sex dagar var Zimbardo tvungen att bryta. Fångvaktarna hade utvecklat en oväntad aggressivitet och trakasserade fångarna, långt utöver vad som var nödvändigt för att upprätthålla ordningen. Fångarna mådde så dåligt att experimentet inte kunde fortsätta. Den situation försökspersonerna befann sig i – även om de var medvetna om att det var en simulering – visade sig på mycket kort tid kunna forma deras beteende och kanalisera det i nya banor, skrev Zimbardo i en uppsats för International journal of criminology and penology 1973.
Det som har förändrats sedan Milgram och Zimbardo gjorde sina experiment är vår inställning: i dag skulle deras experiment inte behöva modifieras särskilt mycket för att kunna säljas som underhållande tv. Vi har gått från att tänka ”Det här förstärker de onda aningar om människans natur som väcktes av befolkningens beteende i Tredje riket” till ”Det här är ju bra tv!”
Bådas experiment har för övrigt upprepats som tv-program. BBC gjorde ett liknande fängelseexperiment, The experiment, 2002, och i våras återskapades Milgrams experiment av den franska kanalen France 2, som ville göra tittarna uppmärksamma på vart tv-underhållningen är på väg.
Zimbardos experiment borde få oss att fundera över hur den situation som människor befinner sig i påverkar dem – även utanför dokusåporna. I hans fängelse blev aggressivitet och underkastelse snart det normala, medan det mest sällsynta beteendet, skrev han, var hjälpsamhet: ett enda ögonblick av hjälpsamhet mellan två fångar registrerades av hans videokameror. Inte alla fångvaktare var grymma, med de hyggliga väktarna ingrep aldrig när deras kolleger förnedrade fångarna.
Men den viktigaste frågan är den här: Vad hade hänt om Zimbardo hade tagit med en tredje grupp i sitt experiment, en grupp åskådare, som blivit instruerade att betrakta samspelet mellan fångar och väktare som underhållning? Vilka drag hade den gruppen utvecklat, vilka beteenden hade förstärkts hos dem när de värderade det de såg från underhållningssynpunkt?
Big brother sändes första gången i Holland 1999. Innan programmet hade börjat sändas blåste debatten upp till full storm. Det sågs som ett bottenrekord i holländsk tv-historia och påstods kunna orsaka psykiska skador hos de medverkande, men blev en publiksuccé. Programmet gjorde produktionsbolaget Endemol till en global jätte i tv-formatbranschen, och i land efter land där Big brother köptes in upprepades samma mönster. Först en våldsam debatt, som snabbt tystnar när tittarsiffrorna skjuter i höjden. I Tyskland beskrevs Big brother som ett postmodernt koncentrationsläger och inrikesminister Otto Schily ansåg att det borde förbjudas eftersom det utgjorde ett angrepp mot människans värdighet. I Paris tog polisen till tårgas för att skingra gatuprotester mot programmet. Första gången det sändes i USA planerade de sex återstående deltagarna att lämna Big brother tillsammans, som en protest mot programmets värderingar, uppmuntrade av ”media jammers” som bröt deltagarnas isolering genom att kasta in meddelanden fastknutna vid tennisbollar, och till och med flög över Big brother-huset med flygplan som drog banderoller efter sig. Den sortens spontana beteende uppskattades inte av Endemol, som vid två tillfällen stängde av livesändningen på nätet, och lyckades splittra deltagarna, så att protesten uteblev. Tio år senare låter debatten kring programmet närmast absurd. Det Big brother gör – med sin publik liksom med de medverkande – har blivit normalt.
Vad är det vi har lärt oss att acceptera? Ett av de nya koncept Endemol hoppas sälja in heter Someone’s gotta go. Det är en dokusåpa för kärva tider. I varje episod presenteras ett småföretag som går dåligt. De anställda får själva avgöra vem som är värd högre lön, vem som ska få lägre lön och vem som ska få sparken. Programmets uppfostrande pekpinnar är så övertydliga att de riskerar att peta ut ett par ögon i tv-sofforna. De anställda uppmanas inte föreslå förbättringar som gör att företaget kan växa; när det går dåligt för ett företag ska vi lära oss att lösningen alltid är sämre villkor för dem som befinner sig längst ner.
Allen Funt ville inte bara underhålla, skriver Ron Simon i tv-antologin Thinking outside the box. Han ville att Candid camera skulle fungera som en hyllning till den vanliga människans sunda förnuft. Det bästa han visste, skriver Simon, var att se folk som skrattade och skakade på huvudet åt de absurda situationer han konstruerat, i stället för att spela med av rädsla för att bryta mot sociala konventioner. Sådana människor, som inte går med på vad som helst, utgör ett demokratiskt samhälles ryggrad. De kommer också att vara beredda till civilkurage när det gäller allvarligare saker. Funt hoppades att programmet skulle bidra till att fostra den sortens självständigt tänkande medborgare. Hade Funts idealmedborgare skrattat och gått sin väg om någon hade beskrivit Big brother för honom och försökt övertala honom att ställa upp? När programmet startade i Storbritannien sökte mer än 40 000 personer till första säsongen.
”Det värsta jag vet, och jag ser det gång på gång, är hur lätt folk låter sig ledas av alla sorters auktoritetsfigurer”, sade Funt när Zimbardo intervjuade honom 1985. ”Vi behöver utveckla metoder för att lära våra barn att stå emot orättmätiga eller löjliga auktoriteter.”
Här kommer man osökt att tänka på Erik Gandinis dokumentärfilm Videocracy om Berlusconis Italien och en scen med juckande tonårsflickor som tävlar om att få bli ”veline”, de bikinivärdinnor som dekorerar italienska underhållningsprogram. Scenen visar att barnen har lärt sig, fast en annan lärdom än den Funt hoppades på. Och sade han orättmätig, löjlig auktoritetsfigur? Tja, det är väl en beskrivning av Berlusconi som är så god som någon.
I sin nu nedlagda blogg hyllade Sigge Eklund ”den kulturella sensation att vi kan lära känna folk över klassgränserna tack vare dokusåpor” (2006). Men dokusåporna uppstod inte för att hjälpa Eklund att lära känna underklassen. De är inte verkligare tv – de är billigare tv. I slutet av 80-talet fick tv-bolagen i USA ett akut behov av att kapa kostnaderna. Tv-serier hade blivit allt dyrare att spela in, samtidigt som reklamintäkterna sjönk. I sämsta fall kunde bolagen förlora ett par hundra tusen dollar per avsnitt – först utlandsförsäljningen gjorde att en sådan serie gick med plus.
För att spara pengar avskedade bolag som CBS och NBC upp till en tredjedel av personalen i sina studior och nyhetsredaktioner. 1988 gick manusförfattarnas fackförbund Writers Guild ut i en tjugotvå veckor lång strejk, som enligt Chad Raphael i antologin Reality TV blev avgörande för reality-programmens framväxt. Tv-bolagen svarade med att göra sig av med fackligt ansluten arbetskraft.
I stället satsade de på program som inte var beroende av manus eller skådespelare. Ut med lokalnyheter, reportage och samhällsdebatt, in med America’s funniest home videos, Cops och Big brother. Därmed kunde man kapa kostnaderna dramatiskt och därför ser tv-tablåerna ut som de gör i dag.