Alla berättelser tar slut. Det är ett ofrånkomligt faktum. I varje fall i den fysiska form vi möter dem på papper (eller möjligen skärmar – om man redan börjat läsa romaner på den Ipad man fick i julklapp). När den sista sidan är tillryggalagd skiljs läsare och författare åt. De sista sidorna är den skrivandes sista chans att lämna ett avtryck i den läsande. När pärmarna slutits äger läsaren ensam berättelsen, som singlar nedåt eller inåt och lägger sig till ro bland tusentals andra berättelser i den läsandes medvetande.
Undantagen består möjligen av de författaröden som varit riktigt tragiska och därför behåller taget om sina texter också när den aktiva läsningen är slut. Men då handlar det om Victoria Benedictsson, vars självmord alltid framstår som slutet på samtliga hennes böcker, och ytterligare ett fåtal spektakulära frånfällen som blivit större än punkten i den sista meningen. Eller om en Jan Guillou eller en Björn Ranelid som regelbundet för så mycket väsen att det inte går att skilja det skrivande subjektet från texten.
Det märkligaste slut jag stött på mötte jag för något decennium sedan i Ulf Lundells Hjärtats ljus, från 1983, där en av Lundells tre alter egon, författaren Leo Forssman, mot slutet av boken förvandlas till en actionfigur som vräker sig in genom ett (stängt) fönster och avväpnar en psykotisk mördare som till allas, inklusive läsarens, stora förvåning visar sig ligga bakom det händelseförlopp som de senaste tre hundra sidorna drivit handlingen framåt. Leo Forssmans heroiska insats räddar inte bara en kvinna i nöd, utan förvandlar också hela romanen från överårig, lätt desperat slackerromantik till thriller.
Det är lätt att tänka sig att Lundell sju år och fyra böcker efter romandebuten Jack började bli rädd för att upprepa sig och därför plötsligt beslöt sig för att med ett deus ex machina-ingripande råda bot på den grubblande stämning av senkommen medelåldersångest som präglar resten av Hjärtats ljus.
I övrigt minns jag mycket sällan hur en roman slutar. Det är egentligen bara i genrelitteratur som slutet är viktigt. En deckare måste givetvis följa en ordning av orsak och verkan, och ta sig från punkt A till punkt B för att inte göra sina läsare besvikna. Och kiosklitteratur av romance- och feelgoodkaraktär måste så klart leverera ett slut som smakar socker.
Konsekvens är viktigt när det handlar om slut. Om man ska tro Göran Hägg och Lars Åke Augustsson, som bägge skrivit handböcker i romanskrivande, får slutet aldrig svika läsarens förväntningar och leverera överraskande överraskningar. En lottovinst som plötsligt möjliggör att de fattiga barnen får äta sig mätta och alla blir glada menar Hägg är det mest omöjliga romanslutet man kan tänka sig. Och det är här Lundell bryter mot konventionen i Hjärtats ljus.
Å andra sidan är det ju ofta brott mot förväntningar som skapar uppmärksamhet. Paul Austers genombrott med New York-trilogin på 1980-talet berodde exempelvis till stor del på ett genrebrott. Auster skrev deckare utan deckarupplösningar och var plötsligt ett geni. Så kan det gå – men det finns också de som hävdar att postmodernismen, och alla dess författare, är en stor slasktratt som bryter mot alla regler för sakens skull. Men det fungerade för Lundell också. Jag minns Hjärtats ljus alldeles ofantligt mycket bättre än jag minns Lundells övriga böcker. Tyvärr innebär detta inte nödvändigtvis att en författare kan ta livet av en huvudperson bara för att undvika att hamna i feelgoodfacket utan att det straffar sig. Åtskilliga har försökt.
I romanens barndom på 1800-talet stod det ganska snart klart att ett olyckligt och tragiskt slut är att föredra framom ett lyckligt. Tragiken blev de seriösa författarnas sätt att skilja sig från de följetonger som fyllde den tidens nya medier, det vill säga tidskrifter och dagspress. Följetongerna skulle bygga på cliffhangers som lockade till fortsatt läsning och måste belöna en bred målgrupp – hela den borgerliga familjen – med ett slut av uppiggande lättsmält sockervadd.
Desto starkare modernitet, desto mer tragiska slut, skulle man kunna hävda. I realismens 1800-tal, den tid som formade den moderna romanen – skulle det sluta illa för alla hjältar, i synnerhet om de råkade vara hjältinnor. Därför kommer också Charlotte Brontë alltid att vara lite finare än Jane Austen.
I och med modernismen och 1900-talet blev det mörka slutet än mer definitivt. Det går åt helvete i de flesta respektabla verk i 1900-talslitteraturen. Försök till exempel föreställa dig ett lyckligt slut på Kafkas Förvandlingen, ett slut där den olycklige Gregor Samsa inte bara förvandlas till en vidrig skalbagge utan också blir en glad och lycklig människa igen. Det är helt omöjligt.
Och om slutet ändå andas lycklig förtröstan (som i Harper Lees klassiker To kill a mockingbird) kan man vara säker på att läsningen dessförinnan har varit än mer fylld av elände. I ett 1900-talsperspektiv skulle man kanske kunna hävda att de öppna slut som har dominerat de senaste decenniernas litteratur är snubblande nära en munter och ganska lättfotad fest.
Det öppna slutet tillåter såväl författare som läsare att ha förtröstan utan att någon inblandad behöver bli förlägen över övertydliga lyckorus som bryter med den realism som merparten av all utgiven litteratur fortfarande måste sägas tillhöra. Lycka är ju som bekant – dessvärre och lyckligtvis – inget permanent tillstånd, utan en ganska ovanlig form av ögonblick.
Men det öppna slutet har också en air av slapphet och en sträng, lite ålderstigen skrivlärare skulle utan att tveka anklaga samtidslitteraturen i stort för att inte följa upp sina egna intentioner. Hur man än vänder och vrider på det så framstår de ryska giganterna till exempel fortfarande som stora föredömen, och de skrev ju enligt samma struktur som de flesta deckarförfattare. Och så snart vi hittar en författare, som den tokhyllade amerikanen Jonathan Fanzen, som levererar stora berättelser där alla trådar elegant binds samman mot slutet så utmålas denne hoppfullt som världslitteraturens själva framtid.
Ton, språk, stämning, känsla och stil – allt är viktigare än slutet. Där är de flesta av oss överens. Men böckernas slut är ändå ganska otrampad terräng. De flesta kritiker avhåller sig från att redogöra för slutet i rädsla för att förstöra för läsaren, som om läsaren bara lyfte en bok för att få reda på hur den slutar. Och när regeln frångås sker det i allmänhet under stora åthävor av typen spoilervarning – ”om du inte vill veta hur boken slutar bör du sluta läsa nu!” Slutet verkar alltså av någon anledning ha ett större värde än vi tillmäter det.
Kanske kunde man till och med påstå att vår ovilja att tala om romanslut är korrelerad med ovilja att tänka på vår egen ändlighet. I varje fall brukar undersökningar av människors läsvanor visa att äldre människor (eller ja, människor över fyrtio) har en tendens att föredra lyckliga slut i högre utsträckning än de lite yngre som ännu inte insett att livet är en kort parentes i ett oändligt mörker.
Öppna, slutna, abrupta, utdragna, ofullständiga, olyckliga, strösockrade, sprudlande, självklara, fega, tuffa, irriterande eller perfekta. Det finns egentligen inget slut som är att föredra. Läsandets – och livets – tragedi går aldrig att komma ifrån. Slutet är aldrig närmare och mer tragiskt än när en roman är omstörtande bra.