Kärlek på italienska är egentligen en smått missvisande (och töntig) titel. Det här är mer än bara kärlek, det är hela registret av känslor så makalöst väl förmedlat att biobesökaren omöjligt kan värja sig.
Tilda Swinton gör huvudkaraktären Emma, en elegant ryskfödd maka och mor i den välbärgade familjen Recchi i Milano. Hennes make är en stel typ som tillsammans med den ena sonen tar över det framgångsrika familjeföretaget efter sin far, och han tycks mest se sin hustru och sina vuxna barn som ett slags välpolerade utställningsföremål. Några sprickor i fasaden vill han inte veta av.
Emma lever ett tjusigt men trist liv tills den unge kocken Antonio, vän till hennes son, får passionen att blossa upp inom henne. Och som den blossar.
Några av den här filmens allra viktigaste scener är helt stumma. Regissören Luca Guadagnino och fantastiska Tilda Swinton lyckas ändå beröra långt under huden och föra fram en bitvis oerhört tragisk berättelse. Det är skådespeleri som förtjänar all världens medaljer och statyetter.
Dessutom är det här en väldigt vacker film, med annorlunda foto, dramatisk musik signerad John Adams och - inte minst - läcker matlagning som lyfter fram handlingen.
Femman är svindlande nära. Bara ett par egentligen obetydliga frågetecken i handlingen drar ner betyget en smula för mig.