Det går snabbt numera. Knappt hade kravallerna i Husby brutit ut innan upprörda rop hördes på Twitter: Var är journalisterna? Varför köper redaktionerna polisens ord som om de vore sanning? Och hur kan det komma sig att medierna nästan aldrig rapporterar om platser som denna till vardags?
När journalisterna väl tog sig ut till Husby, vände kritiken. Då var plötsligt problemet det motsatta: att journalisterna med sin närvaro skulle kunna inspirera till mer oroligheter.
När man slår upp kameror och sänder direkt från en plats som redan håller på att koka över – ja, då är det nästan som att man ber om mer problem. Den här kritiken fick mer bränsle i fredags när journalisten Joakim Lamotte skrev på sin blogg att han pratat med boende i Husby som berättat att kvällstidningarna betalade bra med pengar för bilder och videor på brinnande bilar. Något som både Expressen och Aftonbladet snabbt tillbakavisade. Samtidigt som bägge tidningarna naturligtvis var tvungna att erkänna att de självfallet betalar för alla läsarbilder som publiceras.
***
Mediediskussionen om Husby kan delas upp i två delar. Dels att medieskugga spelar roll för samhällsutvecklingen, dels att medietäckningen gör det. Det märkliga är hur svårt redaktionerna har att hantera dessa egentligen självklara saker. För det reflexmässiga svaret från publicisterna har ju hittills lytt ungefär: Det är inte vårt fel att det brinner i Husby. Och nej, det är det ju inte. Men däremot är det tämligen självklart att både medieskuggan och medietäckningen har betydelse för hur människor uppfattar ett område och en problematik.
DN nämner i snitt Husby cirka 70 gånger per år, SvD drygt 40 gånger. Aftonbladet och Expressen ligger ännu lägre. Vanligtvis handlar det dessutom om mycket korta texter. Det innebär att utflödet av verklighetsbilder från Husby är väldigt litet. De allra flesta människor i Sverige hade troligen aldrig läst ett enda reportage från förorten innan kravallerna bröt ut.
***
Innan världen var tillfullo upptäckt visste kartritarna inte riktigt hur man skulle skildra de outforskade delarna. På 1400- och 1500-talet tog man därför det säkra före det osäkra och infogade varningar som ”Här finns det monster”, så att ingen skulle segla in i fel område. Man visste ju trots allt aldrig vad som väntade på de platser där ingen varit.
Journalistiken kan fungera ungefär som de upptäcktsresande som på 1600- och 1700-talet en gång för alla suddade ut monstren från kartorna. Det finns ett tydligt samhällsvärde i att försöka häva medieskuggorna i det här landet.
Samtidigt som det är fullständigt självklart att kravallerna i Husby måste skildras, kan man heller inte blunda för det faktum att rapporteringen just nu ritar in monster på kartan strax väster om Stockholms innerstad. Frågan är i vilken utsträckning journalistiken också är ansvarig för att sudda ut dem.