Förstelnade och klädda i grått sitter de rakryggade barnen uppradade när Madame Maos kulturella sändebud granskande vandrar av och an mellan skolbänkarna. Skeptiskt synar de barnen från topp till tå och meddelar att ingen från klassen duger. Läraren pekar då på Li och kameran stannar vid ett förskräckt, men hoppfullt, pojkansikte. Han blir utvald och antas till Beijing dansakademi (där också Chi Cao, som spelar den vuxna Li, har utbildats) för att där som balettdansör tjäna Maos revolution.
Den finstämda Mao’s Last Dancer är en berättelse som bygger på den kinesiske balettdansören Li Cunxins självbiografi och bästsäljare. Mannen bakom filmen är den tidigare Oscarbelönade Bruce Beresford (Driving Miss Daisy). I ett kulturellt utbyte mellan det kapitalistiska USA och det kommunistiska Kina får Li som ung man möjligheten att åka till USA. Naturligtvis duggar kulturkrockarna tätt när den unge kinesen träder in på amerikansk mark. Den statiska kameran växlar sedan mellan tillbakablickar från Lis uppväxt på den kinesiska landsbygden på 70-talet och hans tid i USA.
Filmens fokus ligger dock inte på de kulturella kontrasterna. De spelar förvisso en betydande roll och speglar både Lis kärlek och respekt för sitt hemland samt fascinationen över den konstnärliga friheten och möjligheterna i den amerikanska kulturen. Men, främst riktas uppmärksamheten kring porträttet av en konstnärs uppoffringar för konsten. I de scener när Li dansar får filmen verkligen luft i lungorna och blir levande. Vi får följa hur Lis passion för dansen växer sig allt starkare och här finns filmens styrka. Lis kärlek till baletten är inte på något sätt självklar. Han lär sig att älska den.