När tonåriga Miriam bjuder pensionären Alvar på choklad på vårdcentralen föds så småningom en vänskap som fyller det tomrum de båda verkar ha inom sig. De snackar och bygger på Alvars dockskåpsliknande modeller som fungerar som minnen över händelser som aldrig ägt rum. Och så placerar de ut små träfigurer över stan i syfte att sprida glädje. Miriam blir en slags ställföreträdande dotter för den ensamme Alvar och han fyller en viktig funktion även för henne. Miriam verkar inte ha några jämnåriga vänner och där hennes pappa är upptagen med sig själv kompenserar mamman med att oroa sig och försöka kontrollera henne.
Lost in translation, Darling, En enkel till Antibes, nej, platoniska förhållanden mellan isolerade äldre män och yngre kvinnor är inte världens mest originella upplägg men kan vara en bra grogrund för en engagerande historia. Och det blir sevärt även när debuterande långfilmsregissören Jens Sjögren snickrar ihop en fin och sorgsen känsla medan han skapar ett möte över generationsgränserna som mestadels balanserar på rätt sida av det lite sökt konstruerade. Debuterande Claudia Neij låter precis som trumpna tonåringar bör och det går inte att inte tycka om Bengt CW Carlssons milde men inte mesige Alvar. Birollerna piggar också upp historien, alla riktiga skådespelaress, som Ia Langhammar, Leif Ahrle och Johan Ulvesson.
Lycka till och ta hand om varandra har klara influenser från Wes Anderson, Roy Andersson och Johan Kling, vilket resulterar i en melankolisk blandning som trots fina enskildheter dock aldrig riktigt lyfter till några enastående höjder.