Ulf Malmros har hitta en egen nisch att skildra den svenska landsbygden, helst på värmländska. I filmer som Smala Sussie, Bröllopsfotografen och hans finaste stund, Den bästa sommaren. Liksom många stora regissörer har han ett hovstall av favoritskådespelare omkring sig som återkommer film efter film.
De finns med nu också: Lotta Tejle, Kjell Bergqvist, Björn Starrin, Johan Östling och Tuva Novotny. Utan dem hade det varit svårt att göra filmen, de är på något vis inskrivna i manus från början. Lägg till en suverän Mia Skäringer som direkt passar in i gänget.
Det handlar "gammpojkarna" Lennart och Mats, tvillingar som dock hellre lyssnar till namnen Thor och Oden. De är 35 fyllda men lever som om de vore 14. Tvätten lämnas mer eller mindre regelbundet över till mamma (Tejle)som fortsätter att curla sina oskiljaktiga småttingar. Deras stora - och i stort sett enda - intresse är hårdrock och de ser själva ut som en illa dold parodi: tunt långt hår, läder och nitar samt blygdkapsel. De uttrycker sig hellre med luftgitarr än med tal. Lite konflikt med den allt uppoffrande mamman blir det ibland då barnens hänförelse för djävulsattribut krockar med hennes jobb som präst, ständigt i färd med att få upp besökssiffrorna i kyrkan, ivrigt påhejad av sin entreprenör till granne (ännu en paradroll för Bergqvist). Lägg till en starkt komisk roll för Novotny som norsk "emo-bitch".
Det hela skulle nog ha kunnat rulla på så på den värmländska glesbygden om inte den lilla skolan plötsligt fått en ny lärare, som båda förälskar sig i. . .
Ulf Malmros är suverän på att skriva one-liners värdiga den bästa HBO-produktion och han skildrar sina karaktärer med värme. Han är bra på att fånga svensk glesbygd också, med värme, och skarp och . Ibland kan jag tänka mig att uppslaget hade varit ännu bättre som tv-serie där de skruvade karaktärerna hade fått utvecklas än mer. Nu är det bra gjort ändå men det blir svackor emellanåt och långfilmsformatet är inte det perfekta, slutscenerna hade kunnat vara mer stringenta och driften med hårdrocken tas ett par varv för mycket.
Men, jag har riktigt roligt för det mesta i sällskap med dessa figurer som är så truligt charmiga i sin hjälplöshet inför livets realiteter. Och lite får jag fundera på om jag också varit för curlande som förälder. . .