Det är naturligtvis inte lätt att göra revolt mot föräldrar och auktoriteter när ens egen far är som bäst på gång med sin egen frigörelse. Nikolaj stångar sig inte ens blodig när han hela tiden möts av en mjuk vägg i form av sin mycket förstående förälder, en man på gränsen, men inte över, som en parodi på den typiske 70-talsmannen som han oftast får vara i romaner och film, den gränslöse mjukisen.
Man kommer direkt att tänka på Lukas Moodyssons succéfilm Tillsammans. Miljöerna känns igen. Man kan säga att Revolt utspelas i direkt anslutning till den. Här är det punken som kommer som en revolt och Magnus och hans kompisar tar till sig den direkt, både musiken och alla yttre attribut i form av frisyrer och nålar genom kinden och liknande. Det måste till en mycket tydlig och våldsam protest för att över huvud taget kunna märkas. Tyvärr gör det också att Nikolaj hamnar på fel väg i övrigt.
Det kompliceras ytterligare för Nikolaj då han har en mycket nära relation med sin välmenande och curlande far. Det är nästan smärtsamt att se hur han slits mellan viljan att vara kvar i barndomen och viljan att göra sig fri. Det senare kompliceras också av att hans mamma drabbas av en tragedi.
Jens Lien är en av Norges viktigaste filmare och här lyckas han göra en bra och varm, film i den socialrealistiska våg som norsk film tycks ha för tillfället. Den är välspelad och välgjord, humoristisk och inkännande även om den inte riktigt griper tag på djupet.