Sommaren 1991 hittas den rika änkan Ghislaine Marchal död i källaren i hennes hus i Sydfrankrike. På väggen står "Omar dödade mig" skrivet i blod. Omar är hennes marockanska trädgårdsmästare - Omar Raddad - som varken kan läsa eller skriva, och som har dålig franska. Trots stora brister i utredningen, och avsaknaden av all form av teknisk bevisning, döms Raddad till 18 års fängelse. Fallet blir medialt uppmärksammat. En stor del av den franska allmänheten ser domen som en symbol för ett rasistiskt rättsystem.
I Roschdy Zems filmversion får vi följa Omar Raddads tragiska historia. Från mordet 1991 fram till domen 1994, och sedan vidare genom den långa kampen som fortfarande pågår för att rentvå hans namn. Raddad porträtteras lysande av Sami Bouajila, som med milda men ständigt sorgsna ögon slåss mot Frankrikes rättssystem, trots att han inte behärskar språket. Till sin hjälp har han journalisten Pierre-Emmanuel Vaugrenard (Denis Podalydès), som efter domen börjar forska i fallet och upptäcker många märkliga omständigheter. Till exempel att det manliga dna som hittades på mordplatsen inte matchade Omar Raddads. Eller att datumet för Marchals död ändrades från 24 juni till 23 juni. Misstaget skylldes på ett skrivfel av rättsläkaren, men gjorde samtidigt att Raddads alibi inte höll.
Roschdy Zem har gjort en gripande film som för de flesta utanför Frankrike antagligen fungerar som en introduktion till fallet Omar Raddad. Det är effektivt berättat, och det är skickligt komponerat med klipp i både tid och rum. Dock tar sig regissören väl stora historiska friheter, vilket sänker filmens sanningsanspråk. Journalisten Pierre-Emmanuel Vaugrenard är exempelvis en fiktiv karaktär, även om han är inspirerad av den verkliga journalisten Jean-Marie Rouart. Även Vaugrenards assistent är uppdiktad. Hennes medverkan löser visserligen vissa berättartekniska knutar, men det blir problematiskt med påhittade figurer i en så infekterad historia som Omar Raddads.