Filmen startar och slutar med skotten på Sveavägen 28 februari 1986. Ett mord har begåtts, som dessutom aldrig klaras upp, ett brott som på många vis stått i vägen för bilden av människan Olof Palme. Han blev snarare ett slags ikon efter det. Maud Nycander och Kristina Lindström försöker och lyckas nästan fullt ut att nyansera den bilden en utmärkt dokumentär, där det sorgliga varvas med en hel del roligt.
Filmen kanske inte innehåller några större nyheter för dem som var med under tiden för denne högst exceptionell politikers karriär. Men som en påminnelse om tiden före den vattendelare för Sverige som mordet kom att bli, och en historielektion av bästa märke för alla som tillkommit därefter är den utan vidare.
Liksom tidpunkten för mordet på John F Kennedy har de allra flesta som var med denna kalla vinternatt ett starkt minne av vad de gjorde när nyheten att Sveriges statsminister var skjuten rullade ut. Själv gjorde jag min första dag på Musikredaktionen på Sveriges Radios P2, en avdelning som fick mycket beröm för att medarbetarna tog sig in och valde sorgemusik i radions kanaler natten 28 februari 1986. Mordet fick också till följd att man startade nyhetssändningar även på natten.
Maud Nycander och Kristina Lindström har gett sig på den gigantiska uppgiften att visa både människan och politikern Palme. De har gjort nedslag i det digra arkivmaterial som finns, intervjuat kolleger, motståndare och hans närmaste, och lagt till även privata filmer och bilder från familjen Palme. Fram träder bilden av en mycket komplex personlighet, från uppväxten i överklassmiljön - med privatskolor, studier i USA och liknande - till karriären inom socialdemokratin. Det var faktiskt ungdomsresan till USA som väckte hans sociala och demokratiska patos, något som fick honom att hålla flera av de berömda talen om till exempel "diktaturens kreatur" och "satans mördare" som fick USA att plocka hem sin ambassadör från Sverige.
Han kom att bli lika älskad som hatad person. Den här filmen visar tydligt varför han kom att väcka så starka känslor. Han var en högst slipad debattör, något som ibland kom att vändas mot honom. Han kunde bli alltför gripen av att vinna en diskussion, medan motståndaren fick empatin. Han kunde vara nog så arrogant och
Trots att Olof Palme på vissa sätt är som klippt ur Mad men med sin sängkammarblick och cigaretten i hand på sin tid är det ingen okritisk hyllningsfilm. Här finns affärer som IB och Geijer (den sistnämnda blir till en egen film senare i höst) som var allt annat än smickrande för honom. De rykten som fanns om olika kvinnoaffärer berörs dock inte. I stället känns han som en familjeman när han väl fick tid. Enligt filmen hade hans fru Lisbet ställt ultimatum om att minst fyra veckors sammanhängande skulle tillbringas med familjen. Sedan var det en annan sak, att som sönerna berättar, att han var så trött att de fick vända honom i solen så att han inte skulle bli vidbränd.
Det har blivit en annan tid, det är tydligt när man ser filmen. I dag skulle man inte få intervjua en statsminister på hemmaplan just som han kommer hem sent efter valnatten och letar efter nyckeln utanför radhuset. Eller ringa honom direkt från bankvalvet på Norrmalmstorg under gisslandramat.