Regissören Alexander Payne är mest känd för sina filmer Sideways och About Schmidt. Genomgående tema är vanliga människor som tvingas konfrontera sitt liv och sina personligheter med olika resultat som följd. Båda filmerna är absolut värda att se, och att se om.
Hans nya The Descendants drar åt samma håll men är svagare som helhet.
I fokus står den rike advokaten Matt King vars hustru drabbas av en allvarlig olycka och hamnar i koma. Han ”tvingas” ta över som huvudsaklig förälder till sina båda döttrar samtidigt som han har ett mycket viktigt affärsförslag att besluta om. Han är nämligen släktens huvudansvarige för ett stort stycke land som kan exploateras för riktigt stora pengar. Övriga släkten, hur många kusiner som helst, trycker på. Samtidigt får han veta hemligheter om sin fru. . .
En man i kris, minst sagt. Paynes favoritämne och han ger sig i kast med det på det ganska lågdramatiska men effektiva sätt som han brukar. Här känns dock tempot en aning för långsamt och det dröjer innan berättelsen kommer igång.
Lite svårt för sig gör han, liksom i och för sig också i About Schmidt och Sideways, då det egentligen inte är någon av karaktärerna, inklusive barnen, som känns speciellt sympatiska. Fast å andra sidan vinner han i trovärdighet.
Fast sympatiska George Clooney framstår i och för sig alltid som en person man gärna skulle råka på som sällskap på en lång tågresa eller liknande. Han visar med små medel den ilska och sorg som Matt King bär på. Shailene Woodley är suverän som äldsta dottern Alexandra, en ung kvinna i protest mot det mesta. Hennes pojkvän Sid (Nick Krause) är härligt socialt inkorrekt och livar upp den tragiska handlingen.
Nästan mest i huvudrollen verkar själva staten Hawaii vara. Mer än en gång funderar man på hur mycket turistrådet skjutit till av medel. Det är ett antal vyer för mycket av öarna. Här problematiserar man heller inte att USA här likaväl som mot indianerna mer eller mindre lurade av urinnevånarna deras mark och rättigheter.
Det förtar fokus en bit och förlänger filmen i onödan. Visst grips man av historien, visst är budskapet av ”älska, glömma och förlåta” lovvärt och visst är det välspelat. Det finns en lågmält sympatisk och intelligent ton som bär en bra bit.
Men någonstans når det inte ända fram vilket hade behövts för att man ska beröras på djupet. Varför alla dessa Oscarsnomineringar är en smärre gåta.