Kristina Buozyte har gjort en psykologisk och romantisk science fiction - med viss thrillerkänsla - av hög klass. Handlingen kretsar kring ett medicinskt experiment för att komma i kontakt med en ung kvinna, Aurora, som ligger i koma sedan länge. En ung man, Lukas, kopplas ihop med henne genom sensorer som sätts fast på hjärnan. För att skiljas från sina egna sinnesintryck läggs han i en mörk låda med vatten, och kommer på det viset in i Auroras tankar och kan leva med i dessa. Vad man officiellt egentligen är ute efter är lite oklart men det spelar ingen större roll.
Vartefter Lukas blir sammankopplad med Aurora allt oftare blir han förälskad – vilket förstås kompliceras av att han redan är gift. I de numera gemensamma drömmarna lever de ut sin kärlek i ett till en början så gott som utopiskt tillstånd. Vartefter blir dock det hela mer komplicerat, och nästan ohanterbart för Lukas, och utopin blir snarare en mardröm. Det är också svårt för åskådaren att avgöra vad som är Lukas och vad som är Auroras påverkan, eller vad som över huvud taget är sant. En hel del kan faktiskt bara vara Lukas fantasier. ”Objektivitet är bara en fetisch för sanningen” som en forskare i laget säger.
Kristina Buozyte berättar med ett visuellt fyrverkeri. Fotot är utsökt och vackert, riktigt suggestivt starkt många gånger, speciellt i kombination med musiken. Inledningen av filmen är drömsk, eller rättare sagt som uppvaknandet ur en dröm, och mycket skickligt gjord.
Vanishing Waves är en film att uppleva med alla sinnen på helspänn, Jurga Jutaite och Marius Jampolskis är trovärdiga som ett neurotiskt kärlekspar (fastän de egentligen bara är sammankopplade med elektroder) och den tekniska rekvisitan är övertygande. Kristina Buozyte har gjort en film som berör och oroar, samtidigt som den är en estetisk upplevelse i sig.