Uppsala som Hollywood i lyckad film

Vi kan också skingra farhågorna runt språket. Det handlar inte om någon irriterande svengelska. Man vänjer sig med tiden att skådespelarna pratar engelska medan miljöer och allt annat är svenska, lite surrealistiskt men helt okej.

Det inleds häftigt med en galen version av Led Zeppelins gamla Immigrant song - som om man med den textens hjälp vill transportera åskådaren direkt till det kalla landet i nord - till skrämmande och vackert suggestiva bilder. Trent Reznors musik är en av behållningarna i filmen.

Manuset är nyskrivet och främst den sista tredjedelen är ganska olik den svenska versionen, mer koncentrerad och thrillerbetonad. Över huvud taget är tempot högre, förutom i några för långa arkivletarscener. En annan skillnad är att det är mer av känslor mellan Mikael Blomqvist och Lisbeth Salander, här tror man utan vidare på deras udda förälskelse, och det är inte minst den som stannar kvar efteråt.

Ja visst, ja, handlingen. . . det är lätt att glömma att kanske inte alla har den i huvudet. Stieg Larssons överhajpade böcker har ju annars sålt över 60 miljoner utomlands och mer än tre miljoner i Sverige. Lägg till alla som sett de svenska filmerna.

Nåja, i korthet: När den journalisten Mikael Blomqvist tvingas att ta en time out från den bevakande journalistiken får han ett uppdrag att leta reda på en flicka som försvann spårlöst 40 år tidigare. Till sin hjälp får han den lite märkliga Lisbeth Salander - punkare, superhackare, sårbar, dysfunktionell i de flesta avseenden. . .

Det är en dynamisk men ändå rätt traditionell och spretig berättelse som innehåller det mesta: seriemördare, samhällskritik, pusseldeckare, sex i alla former, vackra miljöer, skickliga skådespelare. Men, och det är ett viktigt men, hade inte Stieg Larsson uppfunnit Lisbeth Salander hade det blivit vilken film som helst. Det är hon som är den drivande motorn, utan konkurrens.

De två som nu spelat henne har båda gjort det utomordentligt bra, nu när man kan jämföra känns det som om Rooney Mara och Noomi Rapace skulle vara lillasyster och storasyster, kanske båda två kan vara med i en fjärde, nyskriven, film.

Daniel Craig gör sig också bra som Blomqvist. I bland kommer jag på mig med att tro att han är James Bond även denna gång och förvånar mig över att han inte är bättre på att slåss när det krävs. Han klarar dock fint att vara den mjukare Blomqvist.

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att regissören David Fincher, med god hjälp av manusförfattaren och skådespelare, svenska som utländska, gjort en tät och underhållande thriller som nästan håller hela vägen för den två timmar och trettioåtta minuter långa speltiden. Det lär väl bli fortsatta filmer, så vi får se om dessa liksom med de förra filmatiseringarna och inte minst böckerna var något sämre än den första. Återstår att se dock.

Lite snopet för Uppsala, precis när kommunen kvalade in för att kallas storstad i Sverige får den spela småstaden Hedestad på film. Å andra sidan är det i scenerna inspelade på Drottninggatan som handlingen vänder. Oscar för bästa miljöer här näst?