Det verkar som det kommer en våg av gammaldags matinéfilmer just nu, byggda på gamla klassiker. Förra veckan gick Journey to the mysterious island upp (byggd på Jules Vernes böcker) och nu kommer John Carter (som bygger på Edgar Rice Burroughs böcker om John Carter på Mars). Det är väl förmodligen det faktum att tekniken nu tillåter att man gör dem rättvisa på vita duken som ligger bakom.
Hur som helst, Tarzans skapare Burroughs skrev ett antal romaner med rymdtema i början av förra seklet. Det faktum att de skrevs då gör att hans visioner av framtidens teknik var så härligt steampunkiga, alltså typ rymdraketer drivna av ånga. Den delen har regissören Andrew Stanton tagit till sig i filmatiseringen också och de flygande maskinerna här har en oemotståndlig charm från förr över sig. Det finns en inte så liten känsla av de första Star Wars - filmerna också.
Historien är klassiskt enkel i all sin sci-fi-förklädda fantasy: John Carter, en veteran från amerikanska inbördeskriget, finner sig förflyttad till planeten Mars. Där pågår också ett inbördeskrig, mellan ett mer högteknologiskt erövrarfolk och varelser med fyra armar och ett slags horn i ansiktet. Carter hamnar mitt i och blir förstås hjälte där.
Så långt är det ganska förutsägbart genremässigt. Om det nu är en anpassning till våra dagar eller om böckerna också är sådana, så är det i alla fall härligt nog påtagligt många kvinnor som deltar på samma villkor i strider och intriger. Inte minst gäller det prinsessan Dejah som är drivande motor i handlingen.
Mannen som spelar Carter må heta Kitsch men filmen är som helhet riktigt underhållande, vacker och välgjord. Jag ser gärna en fortsättning med de övriga böckerna i serien.