Det var en tid när det fanns hemligheter, långt före internetspionage och FRA. Och en annan offentlig moral och etik. På 30-talet i Sverige skrev inte media att Per Albin Hansson hade två familjer, i USA skrev man inte om Franklin Delano Roosevelts (FDR) många älskarinnor, institutionaliserade likt en fransk kungs.
FDR räknas som en av de populäraste amerikanska presidenterna, den enda som blivit omvald till tre perioder. Han hade en tung period i Vita huset, han inledde när den djupa ekonomiska depressionen tagit ordentlig fart och hade just börjat få bukt med den när Andra världskriget bröt ut.
Han var en mycket stark president och dominerade sin tid ordentligt. Privat framstår han dock som en vänlig och empatisk figur, full av energi, och med en svaghet för unga kvinnor (om det nu är en presidentsjuka?). Hans hustru Eleanor verkade finna sig i detta, eller tvingade sig åtminstone.
Historien här bygger på de brev och dagboksanteckningar som Daisy Suckley lämnade efter sig. FDR inledde ett förhållande med henne, en avlägsen kusin, i mitten av 30-talet. Hon är en ”vanlig” kvinna som blir förälskad i den mycket äldre presidenten och fortsätter att leva i hans närhet. Bill Murray är charmig som FDR, Laura Linney perfekt som den lite lantliga och jordnära men skarpsynta Daisy.
När Roger Mitchell skildrar detta blir det med fokus på en speciell händelse. Året är 1939 och nu ska för första gången en engelsk kung komma till USA. England ligger illa till i händelse av krig och vill försäkra sig om att USA blir en allierad.
Det blir härliga kulturkrockar när det brittiska kungaparet kommer till egendomen Hyde Park on Hudson, FDR:s barndomshem. Här finns ett motvilligt kungapar (suveränt spelade av Samuel West & Olivia Colman), en hispig presidentmamma, två älskarinnor på plats plus en motsträvig hustru. Som om det inte skulle räcka också mängder med tjänstefolk och ett gigantiskt pressuppbåd. Men den charmige presidenten reder ut det mesta, kanske för enkelt för trovärdigheten.
Mitchell tar vara på komiken i det hela med mild humor och undviker ganska mycket det moraliska dilemmat med FDR:s hållning. Det vilar en fin stämning över hela berättelsen parat med vackra bilder och skådespeleriet är precist.
Som ett komplement till moderna serier som Vita huset och Veep fungerar Hyde Park on Hudson bra, en feel-good-film som inte riktigt går på djupet men som bjuder på en underhållande stund.