Underhållande i välkända vatten

Fortfarande står första filmen Pirates of the Caribbean ut som den bästa av de hittills fyra. Då var ju förstås hela konceptet nytt och fräscht, så det är lite orättvist att jämföra så. Det har gått åtta år sedan den återigen satte fart på matinéfilmskänslan ordentligt, som ett slags arvatagare till Indiana Jones.
Från att projektet startat som en historia runt en Disneylandattraktion utvecklades det med bra manusförfattare till en både rolig, underhållande och bitvis nyskapande form av underhållningsfilm. Fast redan i nummer två slog det över i elefantiasis, något som turligt nog dämpades i den tredje.

Johnny Depp verkar fortfarande stortrivas i sin roll som trickstern Jack Sparrow. Denne antihjälte är verkligen berättelsens nav och vore omöjlig att tänka sig utan. Han är ett slags ny version av Peter Pan, och lär aldrig bli vuxen eller låta sig fångas in någon längre tid av något känslomässigt. Depps roll Sparrow är en oemotståndlig tolkning av den pojkaktiga manligheten, charmig om man inte själv råkar ut för hans oansvariga sätt att hantera relationer och händelser.
Så vad kan vara mer rätt, inte minst dessutom som en allegori över vår tid, att han ger sig ut på jakt efter den mytomspunna Ungdomens källa. På vägen dit får han sällskap av gamle fienden Barbossa, nu i tjänst hos engelske kungen, ökände piraten Svartskägg samt en spansk expeditionskår. Striden kan börja!
Viktigast av allt, Sparrow möter sin gamla kärlek Angelica, i form av Penélope Cruz. Hon sätter ny fart i filmen och visar sig vara en lika duktig fäktare som väl Sparrow själv. Hennes roll ger också en något bättre genusbalans, det fanns risk för ännu en pojkmatiné annars.

I förra filmen Pirates of the Caribbean – Vid världens ände försvann två av de viktiga figurerna, kärleksparet som spelades av Keira Knightley och Orlando Bloom. Det är synd. Kvar finns dock härligt amoraliska skurkar gestaltade av Geoffrey Rush, Ian McShane och en glimt av Keith Richards i rollen som Sparrows fader.
Det är tack och lov ingen återgång till tvåans förkärlek för animationer, snarare är det en mer traditionell svärdviftarfilm denna gång. Det hindrar inte att berättelsen överraskar och håller ett högt tempo rätt igenom. Fantasin flödar som vanligt och de roliga scenerna lyfter som vanligt. De lagom otäcka scenerna, som håller sig innanför elvaårsgränsen, är också många.

Mycket känns igen, det är förstås svårt att förnya genren helt. Men det är rejält underhållande för alla som bevarat barnasinnet.