I vår åldersfixerade tid verkar det som att det dummaste man kan göra är att bli gammal. Men Dustin Hoffman begår sin regidebut vid 75-års ålder och han har en annan historia att berätta. Och den är väl värd att lyssnas på. I själva verket är det länge sedan jag hörde något så hoppfullt och ömsint berättas om åldringar.
Beecham House är ett hem för pensionerade musiker och sångare. Där framlever konstnärerna sin ålderdom med att göra det de älskar, att på olika sätt musicera. De lever i varierande grader av senilitet och allmän skröplighet. Men här finns också hierarkier och intriger, precis som de tidigare arbetsplatser pensionärerna har varit på. Operakörmedlemmarna klagar på att sångsolisterna snott åt sig platserna vid fönstret i frukostmatsalen och skvallret inför rollbesättningen är i full gång inför den årliga konserten som Beecham House har för att dra in pengar till verksamheten.
En del intriger visar sig ha rötter många år tillbaka i några personers liv. En oförlöst kärlekshistoria mejslas fram och fyra gamla vänner tar upp trådar och nystar vidare. För livet pågår i hög grad på hemmet, milt och ömsint övervakat av den unga läkaren som spelas av Sheridan Smith.
Men annars är förstås den här filmen de brittiska skådespelarveteranernas, med den ständigt så bitskt sarkastiska Maggie Smith i täten. Denna gång gestaltar hon en pensionerad operadiva med en sorgsenhet som klangbotten.
Billy Connolly spelar den forne hjältetenoren Wilf, som har en hjärnblödning att skylla på när han flirtar öppet med alla kvinnor och Tom Cortenay getaltar hans polare, en gång känd barytonsångare, numera älskad föreläsare för en ny generation musikelever. Den fjärde är Pauline Collins vimsiga Cissy, som är engagerad i det mesta men ända inte alltid riktigt med där hon ska.
Det finns en musikalitet i filmen bortanför själva musiken som utövas i nästan varje scen. Den bidrar till den lättsamma och rytmiska berättartonen. Visst märks det att ett gäng erfarna virtuoser varit i farten anförda av en känslig dirigent som låter dem blomma.
Men mest blir jag faktiskt glad av det berättas om att det finns ett liv också alldeles nära döden och inte ett enda skäl till att ge upp i förtid. Kvartetten är en liten underbart underhållande filmpärla att förvara närmast hjärtat och låta trilla fram då och då när åldersrasismen härjar som värst. Det kan nog bli spännande att bli gammal också!