Livet börjar gå in på ”döhalvan” för Simon och Hanna. De är i 40-årsåldern och har levt samman i över 20 år och börjar bli lite uttråkade. Det barn de längtat efter har inte blivit till, Hanna får motgångar i karriären och Simon har just fått veta att han har testikelcancer. Som en smått desperat handling söker sig båda till en ny förälskelse. Det visar sig att det är samme man, Adam, de träffar i smyg. . .
Låter det som en romantisk komedi, eller åtminstone komedi? Inte riktigt och det är heller inte på något vis någon renodlad komedi som Tom Tykwer gjort. Möjligen kan man säga att allt mänskligt har något tragikomiskt över sig där vi sprattlar på ödeskroken. Han är också bra på at få fram en svart humor i många av sotuationerna.
Tykwer, med filmer som Spring Lola spring, Heaven och Parfymen bakom sig, älskar också att ta saker några varv extra. Han vrider gärna om tumskruvarna, som när han växlar mellan korta klipp på Hanna när hon är med Adam samtidigt som Simon förbereds inför sin operation.
I Tyskland har det blivit viss debatt inför de snudd på explicita sexscenerna som finns i filmen. Med internationella mått är det dock inte så mycket att orda om. Snarare har Tykwer med de ibland smakfulla, ibland lite desperat tafatta, kärleksyttringarna gett filmen ytterligare en dimension.
Han blandar gärna i övrigt i sina berättartekniker, ofta med flera bildrutor samtidigt. Det är ett ständigt snärj att hänga med när han till exempel plötsligt hoppar från att skildra den besatta förälskelsens hudlöshet till att intellektualisera i metaberättande. Eller far ut i långa vetenskapliga resonemang om avancerad biologisk forskning.
Men det gör också att det inte för en enda kort minut blir tråkigt eller förutsägbart. Slutet kanske kan sägas vara alltför medhårs eller utopiskt, men varför inte. Perspektivet är inte nytt men förtjänar att nagelfaras igen.
Det absurda i tillvaron är ständigt närvarande, från den inledande dansscenen där dramat gestaltas utan ord i en vacker triobalett till slutets vackra bilder
På vägen dit lyckas han dock ställa ett antal viktigt frågor om vårt leverne och leverera en hel del samtidskritik. Svaren får man dock tacknämligt i mesta möjliga mån klura ut själv.
Hanna och Simon blir i Sophie Rois och Sebastian Schippers tolkningar två ”vanliga” människor. De kunde vara vilka som helst bland oss och det ger filmen en starkare profil. Adam (David Striesow) fungerar mest som katalysator men framträder långsamt mot slutet som en person han också.
Tom Tykwer får med många nivåer i sin utmärkta nya film. Han gör film på det slitna temat liv och död och får det att verka nytt. Inte illa alls.