[Kaja4]
Publicisten Torgny Segerstedt har gått till historien som den stridbare antinazisten som inte bara från dag ett fördömde Adolf Hitlers styre i Tyskland, utan också tog fajten mot det offentliga Sverige under eftergiftspolitikens år. Huvudredaktör Segerstedts konsekventa linje i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning gällande Tyskland gjorde att han under krigsåren sattes under hård press av såväl näringsliv, regering och kung, men han vägrade ge vika och fick flera gånger se sin tidning beslagtagen av myndigheterna.
Jan Troells fina film Dom över död man fokuserar helt på denna del av Torgny Segerstedts liv, med start i och med Hitlers maktövertagande 1933. Den följer sedan skeendet fram till Segerstedts död i efterdyningarna av ett slaganfall i mars 1945, försmädligt nog en månad innan ärkefienden Hitler tog sitt eget liv.
Privatlivet under samma tid tar också stor plats, särskilt Torgny Segerstedts komplicerade kärleksliv – gift med norska Puste Segerstedt (Ulla Skoog) hade han en mångårig och öppen kärleksaffär med Maja Forssman (Pernilla August), vars make (Björn Granath) var Göteborgs Handels- och Sjöfartstidnings styrelseordförande.
Dom över död man är filmad i svartvitt för att uppnå en dokumentär känsla – inspirationen sägs komma från George Clooneys Good night and good luck – och i de bärande rollerna syns en imponerande samling skådespelare, alla utmärkta.
Jan Troell tecknar i filmen en närmast helgjuten och knivskarp bild av den svenska tvehågsenheten under andra världskriget, och Segerstedts gärning förtjänar tveklöst att lyftas upp och belysas även i dag. Det allvarliga ämnet och svartvita fotot till trots innehåller filmen också en oväntad humor i några av filmens i övrigt mörkaste scener.
Min enda egentliga invändning känns egentligen fånig – valet av danske Jesper Christensen till huvudrollen som värmlänningen Torgny Segerstedt. Christensen är utseende- och pondusmässigt klippt och skuren för rollen, men trots att han talar klanderfri svenska rent grammatiskt slår den danska fraseringen ideligen igenom vilket bryter filmens fiktion för mig. Det omvända drabbar Ulla Skoog, som trots att hon spelar norska inte bär på ett spår av detta i sitt uttal. Det här borde inte förminska hennes insats, hon gestaltar Segerstedts olyckliga hustru hjärtskärande hudnära, men på plats i biosalongen kan jag inte släppa språkförvirringarna.
Och det känns synd.