Hans egen favoritregissör är tyske Rainer Werner Fassbinder. François Ozon lämnar inte heller någon oberörd med sina filmer. Med fullträffar som Swimmingpool, Potiche – en troféfru, Hennes envisa hjärta, Kärlek tur & retur, 8 Kvinnor, Tiden som finns kvar och Under sanden har han gjort oroande och träffsäkra konstnärliga kommentarer om samtiden och de existentiella villkoren. Han har arbetat med många av de stora, inte minst de kvinnliga namnen inom fransk och brittisk film, som Charlotte Rampling, Catherine Deneuve, Isabelle Huppert och Gérard Depardieu.
I nya Bakom stängda dörrar fortsätter han med allt detta och hyllar dessutom fantasin samtidigt som han lägger ut sina villospår om vad vi ska tro är verkligt här, eller ”bara” påhittat.
I centrum står den i stort sett utbrända, erfarna läraren Germain som bland alla sina mer eller mindre ovilliga elever i litteraturklassen plötsligt hittar Claude, en 16-åring som verkligen både kan och vill skriva. Hans historier om hur han besöker en klasskamrats hem i övre medelklassen blir alltmer detaljerade och skickligt gjorda.
Claude berättar om tvungna rutiner, dolda konflikter och inte minst den erotiska dragningskraft som mamman i huset, Esther, utövar på honom. Under olika förevändningar tillbringar Claude alltmer av sin tid hos kamraten där han likt flugan på väggen, en ande eller varför inte en förklädd vampyr, samlar stoff till sina skriverier.
Germain blir alltmer fascinerad av det han läser och det börjar påverka hela hans liv. Det piggar upp honom som lärare och han ser nog lite av sig själv som ung i Claude. Det äter sig också in i hans förhållande till hustrun Jeanne som också dras in i det hela. Hon kämpar i övrigt med sin konsthandel, och Ozon driver rätt hårt med konstvärlden.
Ozon – och förstås pjäsförfattaren Juan Mayorgas vars teaterstycke inspirerat filmen – låter det hela tiden vara osäkert vad som är Claudes fantasi och vad han verkligen är med om. Den klassiska milf-historien är till exempel en av de saker som väcker frågor: är det Claudes erotiska uppvaknande som spökar eller finns den dubbla dragningen? Det finns flera sådana tydliga situationer.
På det viset anknyter filmen också till många av de litterära diskussionerna de senaste åren. Hur mycket får en författare som bygger sina historier på namngivna människor i sin närhet hitta på? Det är också skickligt visat vilken katalysator Claude blir med sina texter, ingen i hans närhet kommer helskinnad undan när dramat drivits till sin spets. Berättelsen blir också en tydlig inblick i konstnärlig skaparprocess.
Förutom ett skarpt och intelligent manus samt fingertoppskänslig regi har Ozon ett erfaret och skickligt garnityr av skådespelare med sig. Unge Ernst Umhauer briljerar som Claude mot betydligt mer rutinerade och förstås välspelande Fabrice Luchini, Kristin Scott Thomas, Emmanuelle Seigner och Denis Ménochet.