Det sägs att den amerikanske presidenten Abraham Lincoln ska vara den mest populäre genom tiderna. Inte minst har han varit ett flitigt ämne på film det senaste året. Han har förekommit i både som vampyrjägare och dito zombiedödare. Men nu är det en av hans finaste stunder som skildras av Steven Spielberg i filmen med det prosaiska namnet Lincoln, en film som nominerats flitigt inför den stundande Oscarsgalan.
Tiden är januari 1865. Amerikanska inbördeskriget har rasat i snart fyra år med över 600 000 dödade hittills. En utmattad nation vill försöka få fred så fort som möjligt och många i ledande ställning i nordstaterna är beredda att kompromissa i slavfrågan, bara det blir slut på kriget.
Abraham Lincoln inser att det brinner – bokstavligen – i knutarna om han ska få igenom det 13:e tillägget till konstitutionen, det som säger att alla ska vara jämställda och därmed avskaffa slaveriet. En fredskommission från Sydstaterna är på ingång och innan den kommer fram till Washington måste han ha vunnit över de tveksamma rösterna ...
Steven Spielberg har gjort en tät politisk thriller med många förgreningar till nutiden. Emellanåt kan man ”se” Barack Obama titta fram över axeln på Lincoln. Många av deras svårigheter liknar varandra, och det är ju en speciell poäng i att USA nu har en svart president.
Inte minst lyfter han fram det politiska käbblet och kohandeln bakom kulisserna. Även en så idealistisk man som Old Abe såg sig tvungen att låta ändamålet helga medlen, och köpa eller hota sig fram till att få rätt antal röster. Som en av hans kolleger uttrycker det: ” aldrig har en så hederlig man behövt tillgripa så ohederliga medel”. Det blir lite av en rättegångsfilm över det hela. Det är också en skamfläck i USA:s historia att det skulle dröja ytterligare 100 år innan de svarta fick samma rättigheter som vita i den amerikanska Södern.
Det är bra att vara lite påläst inför biobesöket. För amerikaner är väl mycket av detta välbekant men för en svensk publik kan det vara lite knepigt att hänga med ibland. Men miljöerna, den spännande berättelsen och inte minst det lysande skådespeleriet gör att det funkar mycket bra ändå. Daniel Day-Lewis fullkomligt ÄR Abraham Lincoln – liksom Sally Fields ÄR hans fru Mary Todd. Samspelet dem emellan är också en av filmens behållningar. Likaså är personen Lincoln full av en mild humor och spränglärd med olika citat vilket livar upp i allt det mörka. Det ger onekligen en extra dimension att veta att han blir mördad inte långt efter den här så viktiga perioden.
Bildbehandlingen är också en av de saker som får filmen att leva. Spielberg har valt att ge fotot en sepiatoning som gör det till en mycket behaglig upplevelse att se filmen.
Inte minst är filmen Lincoln en påminnelse om hur ung och bräcklig vårt demokratiska begrepp är. Det är inget att ta för givet utan behöver ständigt kämpas för. I en av filmens nyckelscener säger en av ledamöterna ”men tänk om vi nu ger de svarta männen rösträtt, kommer inte kvinnorna också att kräva det?” Hemska tanke ...