Hayao Miyazaki har gjort ett stort antal animerade mästerverk, som Spirited away, Slottet i himlen, Prinsessan Mononke och Nausicaä från Vindarnas dal. Men han har inte bara ägnat sig åt kvalitativ animerad film byggd på japanska traditioner och folksagor, han har också avlat en arvtagare: sonen Goro Miyazaki. Denne kommer nu med sin andra långfilm, Uppe på Vallmokullen (en titel som låter som en svensk pilsnerfilm från 30-talet).
Goro Miyazaki har handlaget, om det nu är en kombination av arv och miljö. Filmen liknar mycket pappas filmer, möjligen inte lika detaljrik och fullgången. Men med det sagt kan jag bara konstatera att hans film håller riktigt hög klass, nogsamt ritad och full med små överraskningar.
Det handlar inte om någon barnfilm, liksom fadern gör Goro Miyazaki filmer för vuxna. Nu har Hayao Miyazaki varit med och gjort manus också, efter en romanförlaga. Det handlar om ung skir förälskelse i skuggan av sorgen. Varje morgon hissar Umi en flagga utanför huset för att hedra hon sin pappas minne, han dog i Koreakriget.
Ritualen fascinerar pojken Shun när han dagligen ser den på väg till skolan från sin pappas båt. En relation och en förälskelse tar form, men det finns saker de inte känner till om varandra som ska få stor betydelse för deras framtid. . .
Det är en bra och stark historia med en mild humor som griper tag från start. Tiden, 60-talet, inte allt för långt efter det av Japan förlorade Andra världskriget, är tydligt närvarande. Musiken sträcker sig över ragtimepiano, fransk chanson och inte minst japanska schlagers från tiden. Det japanska samhället håller på att finna sin väg och uppbyggnad.
Uppe på Vallmokullen har många ingångar med sitt långsamma tempo och är en fascinerande film på olika sätt. Figurerna hade dock gärna fått se mer japanska ut, nu känns det lite för mycket att de anpassats till en västerländsk publik.