Underliga kroppsliga förändringar, en oförstående omvärld och en tillvaro fylld av urringningar– pojkpubertetsmetaforiken har aldrig varit helt subtil i X-menfilmerna. I First class är allt är som vanligt. Nej, inte riktigt allt. För First class utspelas före de andra filmerna i serien (utom Wolverine som inleds på 1800-talet) och berättar om hur den metallkontrollerande Magneto och tankeläsaren Professor X träffades, blev vänner och sedermera ledare för de olika mutantfalanger som vill leva tillsammans med människorna respektive ser sin fysiska överlägsenhet som anledning till världsherravälde.
Här saknas också både Ian McKellens Magneto och Patrick Stewarts Professor X: deras ersättare grimaserar (Michael Fassbender) och sätter fingrarna mot tinningen (James McAvoy), men mer är det inte. Det är tur att filmen i alla fall har Kevin Bacon som superskurk, han är genuint elak.
Som i de tidigare filmerna finns en intressant historia i grunden, men som tidigare får åskådaren anstränga sig för att få fram den. Det viktiga här är de mer eller mindre fåniga partytrick-mutationerna (hej, titta, jag utvecklar gälar om jag stoppar huvudet i ett akvarium) och så klart explosionerna.
Den genom filmerna återkommande sensmoralen att de avvikande är normala får sig ett antal törnar, men man får en känsla av att det filmmakarna egentligen menar är ”det spelar ingen roll hur fånig du ser ut, du är cool ändå.” Vill man bevisa en sådan sak ska man dock inte klä folk i slängkappa och hornbeprydd hjälm. De sista trettio sekunderna av filmen är en magnifik förnedring av Fassbender, och ytterligare ett försök till dödsstöt åt den seglivade superhjältefilmen. Blunda och håll för öronen.