Baz Luhrmann är ju inte känd för att vara de små gesternas man och det är han inte heller i sin tolkning av F Scott Fitzgeralds mästerverk Den store Gatsby. Romanen skildrar "The roaring twenties" - den så kallade jazzåldern i USA på 20-talet - en gigantisk fest för de som hade möjlighet, en euforisk efterkrigstid som skulle visa sig vara en förkrigsdito, med en lurande börskrasch och depression runt hörnet. Men det visste förstås inte Fitzgerald när han skrev boken 1922, men det ger en extra relief åt berättelsen i dag, med alla referenser till 2000-talets köpfest som gick över i finanskrisen. I grunden är det ju en stark kärlekshistoria också.
Historien har filmats flera gånger tidigare, redan 1926 kom den första. En andra gjordes 1949 och den mest kända kom 1974, med Robert Redford och Mia Farrow. Men ingen gör en sådan storslagen och bildmässigt så fantastisk tolkning som Luhrmann. Det har blivit som en korsning mellan ett grekiskt ödesdrama och en opera av det mer melodramatiska hållet. Ibland kommer hans berättarspråk därmed i vägen för själva historien, då han drar i väg så man tycker sig se en Disneylandtolkning av det hela. Då verkar han mer ha tagit fasta på Store än på Gatsby.
I centrum finns krigsveteranen Nick Carroway (som drömmer om att bli författare) vars kusin Daisy gift sig rikt. Han bosätter sig tvärs över från hennes stora hus på Long Island och får en mystisk granne, Jay Gatsby. I dennes gigantiska hus på går ständigt lika stora fester - som ett slags Uppsalavalborg i kvadrat - dit "alla" som är något kommer. Ingen verkar dock riktigt veta vem han är och hur han tjänat sin enorma förmögenhet. Det blir början på en ojämlik bromance och ”a start for a beautiful friendship”.
Som vanligt står sig berättandet som bäst så länge mystiken består. Luhrmann verkar dock ha resonerat att den känner de flesta till nu för tiden och valt att i stället satsa mest på det visuella. Där lyckas han också bra. Den tveksamhet jag ofta känner för 3D går snabbt över.
Baz Luhrman tar sig självklart en del friheter med sin tolkning av förlagan. Hans Den store Gatsby är inte så mycket en skildring av den specifika eran som en allmängiltig gestaltning av ett personligt och samhälleligt tillstånd. Däremot försvinner mycket av den klasskildring som boken är, med uppkomling kontra traditionell överklass, vilket är synd.
Det är annars ofta en sprudlande och oerhört påkostad uppsättning som med musikens hjälp lyfter över den till nutid fast kostym, bilar och det mesta i övrigt är typiskt 20-tal. En detalj är att även här - som i så många samtida filmer - har telefonen en stor roll också. Knappast en produktplacering dock, de otympliga, sladdbaserade, lurarna skulle inte gå att sälja idag.
Han hade också kunnat göra en annan film med de skickliga skådespelare han förfogar över. Det är först när han skalar av allt det ytligt bombastiska och låter huvudpersonerna hamna i intimt kammarspel som filmen riktigt griper tag. Då får Leonardo DiCaprio, Carey Mulligan, Tobey Maguire och Joel Edgerton verklige brottas med sina rollfigurer och då blir det som bäst. Alla karaktärerna sitter fast i sina givna mallar, trots allt de tror och drömmer om. De verkar förgäves sprattla i gudarnas marionett-trådar, hur mycket de än rycker och sliter. Girigheten och fegheten verkar segra till slut. Den stora kärlekshistoria som ligger bakom själva drivkraften för Gatsby blir här nästan marginaliserad.
Det väl mycket av ironiska grimaser där man inte kommer någon av de medverkande in på livet, medvetet eller inte, tja, vet inte.
Som i så många filmer är det en författare in spe som får bli publikens ciceron in i dramat. Det gör det också möjligt för Luhrmann att få med direkta citat ur boken så att FitzGeralds underbara språk blir tydligt. Så, läs gärna boken, den står sig fint.