Stjärnornas lyskraft räcker

Val kommer ut efter 28 år i fängelse. Han har tagit skulden, hållit tyst för att hans kumpaner ska kunna leva vidare. Utanför grinden väntar Doc, nu grånad och en skugga av sitt forna jag, utan särskilt mycket till liv i sin kropp. På ett sjukhem tynar den tredje medlemmen Hirsch bort. Var det här värt tystnaden, att själv ta hela smällen och tvingas spendera halva sitt vuxna liv bakom lås och bom?

En intressant fråga, som tyvärr inte filmen Stand up guys ställer. I stället visar det sig snart att Val (Pacino) har ett pris på sitt huvud, och att Doc (Walken) är den som är satt att döda honom. De har ett dygn på sig att leva tillsammans, att tillsammans minnas fornstora dagar, därefter måste Doc sätta en kula i Vals huvud för att själv få leva vidare, något Val verkar rätt okej med.

Även här finns utrymme för intressanta frågor – som vad vänskap är värt, och varför Doc anser det viktigare att han själv får leva vidare sitt skuggliv trots att kompisen Val just suttit 28 år på kåken för hans skull. Men inte heller de frågorna ställer Stand up guys.

I stället bjuds åskådaren på en rätt sorglös Sista natten med gänget-åktur, som inkluderar bordellbesök, svårbotade Viagraerektioner och några inbrott. När de hämtar upp den tredje vapendragaren Hirsch (Arkin) från sjukhemmet blir det än mer livat, skurkar som kommer i deras väg måste läras veta hut, vilket dessa tre gentlemen utan problem klarar.

Stand up guys är helt enkelt en film som hade kunnat bli intressant, men oftast känns rätt korkad. Men trots det gillar jag de 95 minuter vi tillbringar tillsammans, och det beror helt på Al Pacino och Christopher Walken. För de gör så mycket av det vilsna och ganska tunna manuset, och de är så härligt luggslitna och malplacerade i tillvaron att man bara vill krama om dem. Deras lyskraft räcker oväntat långt.