En ensam lastbil lastad med ett stort hus kommer långsamt farande genom det torra australiensiska landskapet. Man funderar på hur det är möjligt
att frakta en bostad på det viset. Det går. Men en stund senare dör föraren i en plötslig hjärtattack och den unga änkan måste hantera sorgen tillsammans med sina fyra små barn …
Julie Bertucelli arbetar långsamt och med små medel när hon skildrar hur familjen på olika sätt genomför sitt sorgearbete. ”Man måste välja och jag väljer att vara glad” säger den åttaåriga dottern Simone. Det är också hon som först tyr sig till den jättelika magnoliafikusen på gården som en avledare i sin sorg. Där för hon samtal med fadern och hänger upp olika föremål som tillhört denne.
Man kan nästan se filmen där som en allegori om hur en religion först startar. (Det är extra tydligt i romantiteln Our father who art in the tree.) Det blir alltmera kult runt trädet och det fungerar verkligen som något att samlas runt för familjen, inte minst till slut den tveksamma änkan. Det är lätt att tänka på Livets träd, urträdet Yggdrasil i nordisk mytologi eller enterna i Sagan om Ringen.
Men så inser familjen att trädet håller på att förstöra huset. Alla omkring bedömer att det måste huggas ned. Konflikten är ett faktum. Samtidigt drar det ihop sig till en cyklon i det väderutsatta Australien (även om det är lite ironiskt att filmen handlar om torka medan landet översvämmas just nu).
Det hade kunnat bli ett sentimentalt pekoral men regissören Julie Bertucelli (och förstås författaren Judy Pascoe) vet hur man tar sig runt blindskären. Med ett vackert foto och en trösterik erfaren humor får hon till en varm film som inte väjer för det drastiska eller svåra. Morgana Davis spelar imponerande naturligt och samtidigt hjärteknipande, men aldrig till överdrift, som den åtta-
åriga dottern som på något vis kanaliserar sorgen i familjen. Hon är också den som tar den eventuella trädfällningen hårdast.
Charlotte Gainsbourg är van att hantera komplexa rolltolkningar och hon är perfekt som Dawn, en kvinna som vill resa sig ur apatin men inte riktigt får till orken. Man känner verkligen för denna familj och önskar dem allt gott i framtiden.
Det australiensiska landskapet med sin speciella flora och fauna ger en extra relief åt historien. Det är något visst att se stora grodor komma upp ur avloppet eller en stor fladdermus genom fönstret. Och för att inte tala om en stillsamt betande känguru i spillrorna av det som varit. Eftertexten hävdar att ”inga djur eller träd skadades under inspelningen”.
Samtidigt som det är en film om döden är det främst en skildring av hur man kan gå vidare och stärka banden till dem som är nära, även om det kan kännas omöjligt. Trädet är en stark upplevelse som i slutänden ger en ökad livskänsla och närvaro.