Ja, vad handlar livet om egentligen? Kan arbete ha en egen mening, förutom att skapa förutsättningar för att just äta och sova? Det var ett tag sedan den typen av frågor behandlades konstnärligt, men lite överraskande handlar denna långfilmsdebut av en ung svensk regissör om just det.
Gabriela Pilcher har amatörer i alla roller. Filmens huvudperson, 20-åriga Rasa, arbetar på en grönsaksförpackningsfabrik och har så gjort sedan hon slutade högstadiet. Hon bor med sin pappa i ett lite skånskt samhälle. Han har ont i ryggen efter ett långt liv som byggjobbare. Men ibland åker han till Norge för påhugg.
En dag blir Rasa av med jobbet på grund av strukturrationaliseringar. Scenen när hon flyr beskedet ut på en dammig grusväg, klädd i fabrikens skyddskläder är en av filmens starkaste, där den grå, tröstlösa vägen får understryka hennes ångest. Hon hänvisas till Arbetsförmedlingen och en räcka arbetsmarknadsåtgärder.
Nermina Lukac gör ett fantastiskt porträtt av Rasa. Hon är urstark, lufsig som en björn och sårbar på samma gång. Gestaltar med självklarhet den nära relationen med pappan utan att det känns smetigt eller besvärligt.
Inte en sekund tappar filmen i realism eller trovärdighet. Gabriela Pichler berättar starkt med dokumentära medel om landsbygdstristess, arbetslöshet, avfolkning och främlingsfientlighet, men också om värme och gemenskap.
Äta, sova dö är en mycket konsekvent och mogen debut. Den övertygar kanske mer med sin dokumentära känsla än med själva berättelsen, som känns tunn, med inte så mycket dramatisk utveckling. Men om man tänker ett varv till är den djupt upprörande. Filmaren visar att klassklyftorna består, fördjupas till och med. Och förhållandet mellan arbete och värdighet är glasklart beskrivet.
Gabriela Pilcher fick en Guldbagge för sin debutkortfilm Skrapsår 2010 och med Äta sova dö vann hon publikpriset vid filmfestivalen i Venedig.
Pilchers uttryck har en släktskap med den italienska neorealismen med filmare som Roberto Rosselini och Vittorio de Sica. Samma tradition som filmare som Ken Loach och bröderna Dardenne, samt exempelvis Bo Widerberg har arbetat i.
Det ska bli spännande att följa Gabriela Pichlers utveckling som filmare. Det var ett tag sedan en svensk film med så pass socialrealistiska, för att inte säga politiska, förtecken nådde våra biografer.