En amerikansk lastbilschaufför (överraskande utmärkt spelad av Ryan Reynolds) är kidnappad i Irak. Han vaknar i en trälåda, begravd som en likkista under jorden. Med sig har han en tändare och en mobiltelefon.
Om man känner till premisserna för den här filmen ställer man två frågor när ljuset släcks.
1. Kommer hans klaustrofobi att kännas ut i salongen?
2. En man i en låda – blir det verkligen spännande?
Det räcker med att se Reynolds famla över lådans väggar och höra hans väsande lungor slåss mot paniken för att fråga ett ska besvaras med ja. Filmarna lyckas utmärkt med att sprida cellskräcken ut i salongen – med undantag för någon extremt skum utzoomning som bryter filmens fjärde vägg och skapar intrycket att lådan är stor som en squashplan.
Även på fråga två är svaret japp. Så fort vi riskerar att bli det minsta uttråkade därinne i lådan lyckas filmskaparna få in, i dubbel bemärkelse, ett nytt spänningsmoment. Vi svettas med honom, våndas med honom, hoppas och förtvivlas med honom – ända till slutet. Det lysande slutet. Slutet som helt på egen hand höjer betyget för Buried från tre till fyra.