Männen i svart är tillbaka för tredje gången. Agent J (Smith) och Agent K (Lee Jones) kämpar oförtrutet vidare i det tysta, räddar världen från rymdinvasioner och håller koll på utomjordingar boende på vår planet som inte sköter sig, en blandning av intergalaktisk ordningspolis och dagisföreståndare.
Originalet från 1997 var en actionkomisk höjdare – Will Smith var ung och på väg att bli en av världens högst betalda skådespelare, Tommy Lee Jones var (redan då) ärrad och välrespekterad och tillsammans uppvisade de en oväntad kemi. Uppföljaren från 2002 var däremot trött, onödig och tragglade samma historia en gång till.
Mina förväntningar på den tredje vändan var därför mycket lågt ställda. Inledningsvis verkar också farhågorna infrias, första kvarten är sömngångaraktig och består främst av att den sprallige Agent J går runt och suckar över att kollegerna är trista kostymnissar utan humor, något man tycker att han kanske borde ha förlikat sig med efter 15 år på samma arbetsplats.
Men så kommer det förflutna bokstavligt talat i kapp, en intergalaktisk fånge rymmer, reser tillbaka i tiden, ändrar historiens gång och vips har K varit död i över 40 år och bara J verkar medveten om vad som hänt. Han förföljer rymlingen till 1969, teamar upp med en ung K (Josh Brolin) och äventyret kan börja på allvar.
Det är där – i ett USA präglat av månresehysteri sommaren 1969 – som Men in black 3 lever upp. Josh Brolin är fantastisk som den unge K, han gestaltar Tommy Lee Jones patenterade buttrighet bättre än Jones själv, och att placera Men in black-organisationen i en New York-miljö som tagen ur Mad men är ett riktigt lyckodrag. Will Smith slutar till och med gå på rutin och blir rolig på riktigt.
Kombinerat med en vändning på slutet som faktiskt gör mig genuint rörd, känns Men in black 3 befogad. Filmen må vara en bagatell, men en väldigt trevlig sådan.
Fast när jag ser att regissören Barry Sonnenfeld nu börjat tala om en fjärde film – nej, då blir jag en trött igen. Bättre att sluta när man är någorlunda på topp.