Len Wiseman, som regisserade de två första Underworldfilmerna och dessutom är hela filmseriens producent samt manusförfattare, har sagt att man från början hade planerat en trilogi.
Så borde det kanske ha förblivit.
När det nu är dags för film nummer fyra i serien har Wisemans hustru Kate Beckinsale åter dragit på sig latextrikåerna i paradrollen som vampyrernas egen supercoola dödsmaskin Selene. Men inte ens hon kan rädda det här verket, även om det inte är ett totalt haveri.
Handlingen går i korthet ut på att Selene vaknar på ett laboratorium efter att ha legat nedsövd i tolv år. Under tiden har människan nästintill utrotat varulvarna/lykanerna (tror man) och kraftigt decimerat vampyrerna. Men ganska snart är det samma gamla krig mellan raserna som tuggas vidare. Och där tar Selene inte några fångar.
Den lövtunna intrigen gör att man nästan längtar efter de tidigare filmerna. Då ska det tilläggas att ingen av dem hade några lysande manus utan räddades tack vare skådespelarnas pondus (Bill Nighy, Michael Sheen, Derek Jacobi) och en stilren miljö.
Nu återstår mest action, action och action – i ganska murrig 3D. Och det blir väldigt tjatigt i längden.
De svenska regissörerna Björn Stein och Måns Mårlinds insats då?
Ja. De förstod nog ganska snart att deras viktigaste uppdrag var att filmen skulle spela in mer än vad den kostade att göra.
Uppdraget slutfört, kan man säga.