Det är valåret 1976. I en tv-studio sitter en amerikansk stjärna och en svensk statsminister. Stjärnan brer på hur mycket hon beundrar Sverige för dess jämställhet och sociala framgångar medan statsministern hummar instämmande.
Så inleds Mikael Marcimains nya film Call Girl. Som det står i förtexterna, detta bygger på verkligheten men har dramatiserats och regissören Mikael Marcimain framhåller i intervjuer att inga speciella personer egentligen ska utpekas. I stället är det en thriller om maktmissbruk, som "råkar" vara byggd på en inramning från den aktuella tiden.
Det nämns heller inga namn på de inblandade ministrarna men det framstår helt klart att några av dem är byggda på Olof Palme, Lennart Geijer och Torbjörn Fälldin. Den amerikanska artisten ska förmodligen vara Shirley McLaine, som ryktesvis också hade en affär med Palme. Som en parentes kan sägas att i den i övrigt utmärkta dokumentären om Palme, som också visas på biograferna just nu, så är hela den här historien närmast frånvarande. Det antyds bara att dåvarande statsministern hade lite svårigheter att hantera ärendet på ett bra sätt.
Och det tystades ned på sin tid också. Visserligen blev det smaskiga rubriker i kvällstidningarna och historien förekommer i Leif G W Perssons bok Grisfesten
(som filmades som Mannen från Mallorca) men det ledde inte till några efterspel för de inblandade ministrarna eller de domare och polisbefäl som mörklade. Däremot fick "Bordellmamman" ett smärre straff.
Det är förstås problematiskt när en film lägger sig så nära verkligheten men ändå hävdar att det man berättar inte egentligen är "verkligheten". Så man får ta det som ett konstnärligt verk som inspirerats och använder de historiska händelserna som en språngbräda. Eller om man vill skydda sig, svaret är inte lätt att få grepp om. Det är också i högsta grad problematiskt att så tydligt skicka misstankar åt ett visst håll om man inte har ordentligt med underbyggda fakta.
Mikael Marcimains film följer den struliga 14-åriga Iris från att hon hamnar på ungdomsvårdsskola till att hon rekryteras in i den illegala sexhandeln. Vidare i fokus finns den typiska ensamvargen till polis som är hela härvan på spåren men får kämpa i stark motvind från sina överordnade. Och förstås "Bordellmamman", en sammansatt figur som är drivande i berättelsen.
Marcimain har gjort en både spännande och emotionellt gripande film. Här finns förstås hela den dramaturgi som indignationsfilmerna brukar ha och han kan ibland bli lite övertydlig i sin skildring av den polerade, politiskt korrekta ytan och den gyttja som finns där under. Eller som en av de inblandade politikerna sammanfattar det: "kommer det här ut kan vi lika gärna ställa in valet i höst". Det är en svidande vidräkning med maktmissbruk, patriarkat och korruption.
Historien berättas effektivt och ingående och filmteamet lyckas bra med att återskapa tiden, i miljöer och tankesätt. Han går tacknämligt nog heller inte in för att "sexa" till berättelsen; stripporna är stela och obekväma och scenerna mellan flickorna och politikerna är heller inte speciellt erotiskt färgade.
Pernilla August har lämnat rollfacket med den goda modern och är stället riktigt otäck i sin manipulerande blandning av inbjudande och stöttande modersfigur till att hota med våld när någon vill hoppa av. Hon är helt enkelt suverän i rollen. Sofia Karemyr är ett fynd som den sårbara och litet naiva Iris, liksom Simon J Berger är bra som polisen.
Vad som är "sant" eller inte är fortfarande upp till betraktaren. Men ett viktigt inlägg är Call girl utan vidare i sin skildring av maktens dramaturgi.