Hur många filmer som gjorts på temat "vi är bara vänner och ska inte krångla till det med kärlek" törs jag inte tänka på. Det har i alla fall gjorts ett antal betydligt bättre än den här. . .
I en scen diskuterar paret träffsäkert schabloner på film. Konstigt nog hamnar berättandet dock i klichéernas våld direkt själv: Dylan och Jamie har just blivit brända i var sitt tidigare förhållande och lovar sig själva och varandra att det inte ska hända igen. Hur lösa det på bästa sätt, jo, förstås, ett KK-förhållande. Inga känslor, bara det roliga och massor av sex. Visst, och hur går det, har vi sett det förut?!
Nu hade inte det spelat så stor roll, det viktigaste är ju hur det är gjort, OCH att kemin mellan de inblandade finns där. Här går det så där knappt hjälpligt. Mila Kunis är det inte svårt att förstå att någon blir förälskad i, hon har all världens charm och är stark och sårbar på en gång. Detta utan att hon förfaller in i de gängse mallarna för Hollywoodfilm dessutom.
Men Justin Timberlake, han må vara en duktig musikskapare men har absolut dålig närvaro på vita duken.
Lägg till en charmig pappa med Alzheimers, en mamma som lever i schablonerna av 70-talet, könsroller som verkar karbonkopierade från Kvinnor från Venus, män från Mars i en alldeles för lång film. Det finns en del roliga scener och en rapp dialog men i övrigt räcker det inte långt med att filmbolaget gödslat frikostigt med nakenscener för att paradoxalt nog försöka skyla över svagheterna. Fast, just de scenerna har en otvungen närvaro som resten av filmen skulle ha mått bra av.