Det är alltid ett äventyr och en resa att del av en ny film av danske Lars von Trier. De brukar dessutom föregås av en hel del buller och upptåg av honom själv. Båda sakerna gäller även med nya "Nymphomaniac".
Den har föregåtts av ett rykte om ovanligt explicita sexscener och av sin längd. (Det senare sägs ju annars inte ha någon betydelse i sammanhanget?) I Sverige har man till von Triers vilda utrop valt att visa en version som är 2 x 2 timmar lång. I Danmark väljer man tydligen "directors cut" som är fem och en halv timme lång. I början av filmen kommer en brasklapp som säger att den korta versionen "är censur" och att von Trier själv högst motvilligt varit inblandad men inte ansvarig för det resultatet.
Okej, det är faktiskt fyra timmar som går ganska fort och visst skapar det en viss nyfikenhet på vad som valts bort. Samtidigt känner jag inte att filmen behöver något ytterligare påslag. Det är ju svårt att säga när man inte sett vad som tagits bort, men det lär vara en hel av ytterligare och än mer närgångna sexscener, med de inhyrda porrskådisar som agerar erotiska stunt-men. Det räcker bra med alla närbilder på snippor & snoppar (eller vilka namn du läsare vill använda).
Det handlar om Joe, en kvinna som gett sig själv diagnosen "nymfoman". Hon hittas sönderslagen i en gränd av den sympatiske gamle mannen Seligman som tar hem henne för omplåstring. Väl där berättar hon historien om sitt liv, ett liv som från de tidigaste åren styrts av snippan.
Det hela berättas i olika kapitel, vart och ett med ett namn som inspireras av föremål i Seligmans spartanska lägenhet. Regissören får in hur mycket som helst av olika aspekter: psykologi, religion, kulturhistoria, matematik, musik, tja, allt man kan tänka sig. Han bjuder på mängder av lärdom på vägen samtidigt som han som vanligt utmanar det vedertagna. Närmast är detta en roman på film, törs inte tänka på hur tjock den skulle ha varit som pappersbok.
Allt berättas med det fantastiska bildspråk von Trier besitter, parat med hela känsloregistret från djupaste sorg till mängder av humor. Scenen där Uma Thurman spelar kvinnan som just fått veta att hennes man tänker skilja sig innehåller båda, det är fruktansvärt roligt samtidigt som man rörs till tårar.
Ibland kan det kännas som om Quentin Tarantino skulle leka Ingmar Bergman, ivrigt påhejad av Roy Andersson och Woody Allen. Det är ojämnt, både i berättandet och åsikterna.
Låt mig på en gång säga att "Nymphomaniac" inte är något vidare upphetsningsobjekt. Detta är snarare onani för hjärnan. Det sex som förekommer så ymnigt är sällan lustfyllt eller livsbejakande. Det framställs verkligen som en besatthet och en drog för Joe, något att fylla tomrummet med, något som får henne att sätta det framför allt annat: kärlek, moderskap, karriär, allt. Hon går också på möten liknande AAA för sexmissbrukare. Hon är också sin egen största kritiker, djupt skamfylld över hur mycket hon svikit sina närmaste, och kanske inte minst sig själv. Cynismerna haglar ständigt från henne. En allegori om man så vill över den moderna människan.
Charlotte Gainsbourg är suverän, som vanligt, hon briljerar i den utsatta rollen med hela det register hon har. Imponerar gör också debuterande Stacy Martin som spelar Joe som ung.
Den utsatta kvinnan har nästan blivit en kliché när det gäller von Trier, de flesta av hans filmer har kvinnor som offer. Här håller Seligman ett feministiskt tal som ska förklara det hela. Samtidigt går filmen mot sitt lite förutsägbara och oundvikliga slut.
Det lär däremot inte diskussionerna göra. Så långt har von Trier lyckats – igen.