Det blir en film med en backanalisk utlevelse när Martin Scorsese skildrar Wall Street för 25 år sedan med en duktig Leonardo DiCaprio i huvudrollen.
Aktiemäklaren Jordan Belfort tillhörde de samvetslöst giriga som gjorde sig jätteförmögenheter på Wall Street. Han blev dömd för ett antal brott men tjallade sig till ett lägre straff, avtjänade det och skrev en bok om saken. Det är den som filmats, och ”The Wolf of Wall Street” bygger på ”verkliga händelser”. Vi kan väl anta att de friserats en del dock, ungefär som ”Monica Z” och liknande ”biografier”.
Regissören Martin Scorseses har heller inte gjort det riktigt lätt för sig – eller rättare sagt kanske just det. Han har fått en hel del kritik för att han skildrar den här tiden, ungefär från 1987 och ett antal år framåt, som en enda lång ”sex, drugs & rock’n’roll” ,byt det sista mot pengar. Eller kanske det andra också, Belfort säger på ett ställe att ”pengar är den verkliga drogen”.
Det börjar med att den unge Belfort kommer till New York och får jobb på Wall Street, där han visar sig ha en enorm talang för att kränga aktier. Den Svarta måndagen sänker dock allt och han blir arbetslös. Han startar eget i en sunkig omgivning med helt oerfarna medarbetare. Firman blir allt större och summorna i aktiemarknadens skymningsland blir allt större. Alla dras med i en häxdans med kokain, prostituerade, lyxliv och allmän dekadans. Det är ett under att någon kan jobba överhuvudtaget med alla dessa droger i kroppen.
Offren för all denna rovkapitalism syns dock inte till, bara som naiva telefonröster som låter sig övertalas att köpa lite till. Det gör filmen onödigt endimensionell, Scorsese hade kunnat kosta på sig lite mer av kritik. Oliver Stones ”Wall Street” kom redan 1987 och har ett annat djup. Här blir Belfort mest som en rockhjälte. Det verkar också som om Scorsese inte riktigt kunnat distansera sig från det han skildrar, han verkar snarare bländad av det. Misogynin ska vi inta bara tala om.
Det vilar också en stark känsla av ond saga över hela berättelsen. Detta speciellt som Scorsese gärna använder Brechtska ”verfremdungseffekter”. Belfort i Leonardo DiCaprios gestaltning vänder sig då och då direkt till publiken och berättar. Scorsese använder sig ordentligt av all den svarta komik som trots allt finns inbyggd i historien. ”The Wolf of Wall Street” är ordentligt underhållande, även om den borde ha klippts ned ordentligt, tre timmar är för långt.
Scorsese har fått till ett starkt skådespelargäng: DiCaprio är bra som vanligt, liksom Jonah Hill som hans kumpan, Margot Robbie som Belforts fru och Joanna Lumley i en liten men bra roll som brittisk faster.