Sagolika effekter men tunn historia

Man ska vara väldigt intresserad av primater eller åtminstone vara en misantrop i sitt livs form för att förstå sig på att uppskatta denna historia som utspelar sig strax före den allra första filmen om Apornas planet.
 
Action blir det egentligen bara i den allra sista akten då apornas uppror inleds, och mänskligheten börjar känna av symtomen på den farsot som gör maktövertagandet möjligt.
 
Hela den första timmen handlar om vetenskapsmannen Will Rodman (James Franco) som finner en tänkbar medicin för att bota Alzheimers sjukdom. Just den sjukdom som håller på att bit för bit röva bort hans egen far (John Lithgow).
Prover på schimpanser visar att de utvecklar en intelligens kanske rent av i nivå med en delfin, och senare prover på Wills sjukdomsdrabbade far visar snart samma resultat.
 
Men bieffekterna, förväntar jag mig att du invänder, är det ingen som har tid och tålamod att invänta svaren på de proverna? Man måste inte ens vara påtänkt för en anställning på Socialstyrelsen för att stämma upp i en stilla fundering där.
Men icke en chans, eller som chefen på vetenskapslabbet yttrar till Will: Du skriver medicinhistoria, jag gör mig en förmögenhet.
 
Effekterna är förstås sagolika, varenda en av våra pälsklädda släktingar är verkligen individer med tydliga särdrag, men historien är inte märkvärdig.