Runa över glesbygden

Regissören Kjell-Åke Andersson nöjer sig inte med att kritisera landsorten, han reser i praktiken en gravsten över den.

I filmen Någon annanstans i Sverige har alla levnadsglada och nyfikna vinnare sedan länge emigrerat till storstaden. Kvar blir de bittra gubbarna och deras nästan lika bittra kärringar, folk som gnäller sig genom monotona vardagar för att sedan ägna sig åt det diskutabla helgnöjet att dricka skåpvarm bag-in-box-whisky från gränsshoppen i Sassnitz medan de ondgör sig över alla fjollor och invandrare som ”tar över” i tv-rutan.

Fram träder bilden av ett land bestående av två grupper: toleranta storstadsliberaler med förfinade vanor samt inkrökta folkhemsnostalgiker i avfolkningsbygder. Häri ligger det naturligtvis ett korn av sanning, men det är också en polariserad beskrivning som riskerar att falla på eget grepp eftersom den ju är oerhört fördomsfull i sig.

Alla vi som har bott i både storstäder och avkrokar vet att alla möjliga sorters människor existerar parallellt i alla samhällen, oavsett storlek.

Det hindrar emellertid inte att man plågsamt nog känner igen sig i Kjell-Åke Anderssons svartsynta skildring av en by utan framtid. Här ligger frosten som ett grått täcke över gräsmattorna medan solen knappt orkar sig upp över de omgivande grantopparna. Då och då dundrar en timmerbil igenom samhället, på väg till någon tillväxtregion, innan den kompakta tystnaden åter infinner sig.

Samtidigt, inne i husen, sitter de arbetssökande i sina träpanelsklädda gillestugor och glor på tv-shop.

Nej, det är inte någon översvallande glädje som gör Någon annanstans i Sverige till en sevärd film, inte heller avsaknaden av densamma. Det är främst skådespeleriet som är behållningen.

Mikael Persbrandt spelar sonen som motvilligt återvänder till sin gamla hembygd tillsammans med sin storstadssambo. Hon verkar tycka att det känns ungefär lika trivsamt som att bli nedsänkt i helvetet.

Lider alla helvetets kval gör även en utmärkt Helena Bergström i rollen som Anneli, fånge i ett äktenskap där det enda som återstår är de själlösa knullen.

Dessutom gör favoriten Peter Andersson ännu en storartad roll som bygdens irritationsobjekt Ove, mannen som till grannarnas oförställda förtret vägrar att gräva igen sitt påbörjade dräneringsdike.

Här finns scener som tillför alldeles för lite och borde ha komprimerats, men också briljanta episoder som förtrollar.

En viktig orsak till att man trots allt bör se den här filmen är humorn. Den ligger nämligen och lurar under all misär och närhelst den bubblar upp så blir den till en sorts lindring.

För om det är så här det verkligen ser ut någon annanstans i Sverige så behöver vi verkligen humor, mycket humor, för att över huvud taget stå ut.