Rörigt, men vackert berättat

Den Oscarnominerade kanadensiska regissören Denis Villeneuve har filmatiserat Wajdi Mouawads pjäs om en mors mörka förflutna, vilket leder hennes kvarvarande barn till dramatiska avslöjanden i Mellanöstern.

Pjäsförfattaren Wajdi Mouawad är själv uppvuxen i Libanon, men flyttade som ung till Kanada. Berättelsens platser är visserligen fiktiva, men det är tydligt att det är Libanon som står som förebild.

Nawal (Lubna Azabal) har vid sin bortgång lämnat efter sig två brev. När hennes testamente läses upp meddelas att hennes vuxna barn, ett tvillingpar Jeanne (Mélissa Désormeaux-Poulin) och Simon (Maxim Gaudette), ska leverera dessa brev. Det ena till sin pappa – som de trodde var död, och det andra till sin bror – som de inte visste att de hade.

Via återblickar vecklas sedan mammans liv ut parallellt med tvillingarnas jakt på sanningen. Sökandet efter de okända familjemedlemmarna ställer deras mamma i ett helt nytt ljus och fruktansvärda minnen, fyllda av våld, väcks åter till liv.

Det här är en tung och stor film med en rad föga troliga händelser, rörigt, men bildligt vackert berättade. Visst finns det starka scener, som en bussresa som slutar i katastrof.

Men i stället för att intressera sig för vad de brutala erfarenheter som tvillingarnas mamma haft gör med en människa, och hur filmens karaktärer hanterar detta, fokuserar Villeneuve på wow-effekterna i händelserna. Han lämnar större utrymme för effektsökeri, chockerande avslöjanden och svulstiga stämningspådrag.

Men mest synd är det faktum att Villeneuve valt att separera filmens handling från en verklig historisk utgångspunkt, vilket gör att filmen tappar både kraft och engagemang.