Efter 40 år utomlands bestämmer sig Per Omar Persson att flytta hem till Hässleholm med sin pakistanska fru Shamim och deras två gemensamma döttrar. Flytten från Lahore handlar främst om en önskan om att döttrarna ska få växa upp i ett samhälle där de själva får välja vem de ska gifta sig med, och där deras morbröder inte hotar att hälla fotogen över dem och tända på.
Men flytten till lilla Ballingslöv utanför Hässleholm blir svår. Den svenska byråkratin sätter upp spärrar. Till att börja med måste Per Omar Persson bevisa att han lever, vilket visar sig vara lättare sagt än gjort, och det tar tid innan Shamim och döttrarna får möjlighet att lära sig svenska. När dottern Zarah bestämmer sig för att gifta sig med en pakistansk man och temporärt flytta tillbaka till Lahore sätts familjerelationerna ytterligare på prov.
Jag vet inte hur regissörerna Åsa Blanck och Johan Palmgren lyckades, men till skillnad från de flesta dokumentärfilmare är de på plats innan berättelsen börjar. De börjar filma innan familjen Persson lämnar Lahore, och fortsätter ett par år efter att de har kommit till Sverige. Det är ett privilegium att närgånget följa familjen så länge, och det är en historia som berättar någonting allmänmänskligt om vår kultur och vårt sätt att leva tillsammans, och om vem det egentligen är som är främmande.
Det är kanske ingen käftsmäll på dem som predikar ett kulturellt homogent samhälle, däremot så motbevisar den vänligt alla fördomar som deras argument bygger på.