När Uxbal (Javier Bardem) träffar sin far för första gången har liket efter denne varit balsamerat så länge att far nu är yngre än son. Det är en gripande och tung
historia vi får bevittna, men också sällsamt vacker.
Den mexikanske regissören Alejandro González Iñárritu är skicklig på parallellhandlingar som berättar historien om flera människors öden, vilket vi tidigare sett i Amores perros, 21 Gram och Babel. Här överger han det berättargreppet för en välarbetad och privat studie av huvudkaraktären Uxbals sinnestillstånd.
Här är karaktären i centrum, inte berättelsen. Efter att ha avslutat sitt arbete med manusförfattaren Guillermo Arriaga, är detta Iñárritus första samarbete med Armando Bo & Nicolás Giacobone. Det visar sig vara lyckosamt, då Biutiful är både det naknaste och starkaste som regissören gjort och vi kommer närmare än någonsin. Vi får också i större utsträckning fundera själva kring det som Iñárritu presenterar.
I takt med att svårigheterna hopar sig för Uxbal, blir de svarta envetna djur som trängs i det vattenskadade taket fler och fler. Den nedgångna lägenheten är placerad i ett skitigt Barcelona, som i Rodrigo Prietos lins är mil från resekatalogernas säljande bilder av den europeiska metropolen. Det grova, nästan lite brutala visuella uttrycket i Iñárritus filmer känns här igen.
Tragedierna som drabbat Uxbal är många. Ensam tar han hand om sina två barn, då hans fru och tillika barnens mor visat sig lida av manodepressivitet och har svårt att få ordning på sin tillvaro. Han är också en man i den undre världen, där han hjälper illegala kinesiska flyktingar med arbete och logi. Släktingar och vänner ber om hans hjälp när någon dött, och bekymrade själar behöver assistans att ta sig över till andra sidan. Många människor är beroende av Uxbal när han tar emot domen – han lider av obotlig cancer. Skam och skuld tynger honom samtidigt som han försöker att ställa allt till rätta innan han lämnar världen.
Så här rannsakande har Iñárritu aldrig varit.