Fem barndomsvänner återförenas i sin hemstad, den lilla orten Newton Haven som ligger någonstans i England. De ska försöka fullgöra det de inte lyckades med när de slutade skolan – att dricka en pint på var och en av de tolv pubarna längst med The Golden Mile.
Medelålders män som försöker återuppleva ungdomen är ett välbekant komediupplägg, och här finns flera av de klassiska karaktärerna. Simon Pegg spelar Gary King, 40-åringen som fortfarande lever kvar i en värld där livet handlar om fylla och snabbligg på toaletten, och som inte kan förstå att hans vänner har blivit etablerade familjefäder. När de börjar pubrundan handlar skämten om sex, alkohol och manlighet, och det börjar bli långtråkigt redan på andra ölen.
Men precis när jag håller på att tro att trion Edgar Wright, Nick Frost och Simon Pegg (Shaun of the Dead, Hot Fuzz) har tappat gnistan, kommer vändningen. Det visar sig att Newton Haven har tagits över av utomjordiska porslinsrobotar fyllda med blått bläck, och plötsligt transformeras filmen från alkoholbuskis till en absurd, apokalyptisk skräckkomedi som spelar på såväl varningarna om en stundande ekonomisk och ekologisk kollaps, som teorier om alienation och småstadens död. Även alkoholskämten och referenserna till den brittiska pubkulturen lyfter när de placeras i en annan och oväntad kontext.
Detta är tredje delen i det som har blivit kallat Cornetto-trilogin, eftersom alla filmerna innehåller en Cornetto-glass. Och när Nick Frost och Simon Pegg slår sig ihop med Edgar Wright och driver med det engelska samhället genom att införa bisarra element – zombies i Shaun of the Dead, ett mördande medborgargarde i en sömnig landsort i Hot Fuzz, och här är det robotar – så lyckas de skapa komedier som är både sympatiska och tillskruvade. Ofta är det visserligen fånigt, men samtidigt är det oerhört roligt.