Persongalleriet främsta styrkan

Det är sommar i 70-talets Livorno och syskonen Bruno och Valeria har ett stort problem. Deras mamma Anna - i blommiga sommarklänningar och med svallande mörkt hår - är alldeles för vacker. Det är ett problem eftersom deras pappa Mario kokar av svartsjuka varje gång någon annan man spanar in hans fru. När Anna flyr med barnen blir det början på flera års vildsint dragkamp om Bruno och Valeria.

Snabbspola framåt 37 år. Bruno är en olycklig lärare som har brutit all kontakt med familjen och dövar sig med droger. När hans syster tar kontakt med honom är det för att modern ligger för döden. Motvilligt följer han med till Livorno för att säga adjö.

Det låter som en eländeshistoria, men La prima bella cosa är berättad med ett nästan maniskt gott humör. Bruno är komisk i all sin självömkan, hans mamma är hospicehemmets gladaste patient. Och syskonens barndom, som var så svår och uppslitande, skildras färgstarkt och frejdigt. Det är en lustig kombination som ibland blir absurd och irriterande men som ofta lyckas både beröra och roa.

Persongalleriet är filmens stora styrka, från den sprudlande mamman till den desperata pappan. Bruno är ett tacksamt nav i berättelsen, både som argt barn och stukad vuxen, medan hans syster går från glad och öppen flickunge till stram och kontrollerad kvinna. Även birollerna skildras med fingertoppskänsla, som när vi får se Valerias störige pratkvarn till make som tonåring, då hans pladdrig intensitet var ren charm.

En liten bitter eftersmak finns här dock, när pappa Marios svartsjuka beskrivs som ett tecken för hans intensiva kärlek till Anna. Det är en trött gammal klyscha som inte hör hemma i den här pigga filmen.