Författaren Ellison Oswalt har nischat sig på att skriva böcker om olösta mordfall, ju hemskare desto bättre.
För tio år sedan hade han en jättesuccé, sedan har det gått allt knackigare, och hans allt uppslukande inriktning är att få en ny. Besatt av tanken tar han med sig sin ovetande familj och flyttar in i ett hus där en hel familj, minus en försvunnen flicka, hittades hängda i trädgården. I huset hittar han en super 8-film där mordet filmats ...
Upplagt alltså för en rysare med synnerligen otäcka inslag. Det blir något av en blandning av The Shining, japanska skräckisar och, säg, Ninth gate. Tyvärr är inte Scott Derrickson riktigt i nivå med Stanley Kubrick eller Roman Polanski så han gödslar med övertydligheter i musik och plötsliga ljud.
Huvudpersonen lever upp till all parodi på vad man gör när man hör något mystiskt: man går ut ensam i trädgården i mörkret, vid strömavbrott går man ensam upp på vinden, man undan håller allt för polisen, och så vidare.
Man blir också gång på gång så förbannad på hans dumheter, hans ovilja att se vilka risker han utsätter familjen för. Nu för tiden riktar sig våld alltmer mot barn dessutom, vilket gör det hela än värre att se, utan att det tillför något.
Skådespeleriet är helt okej annars, Ethan Hawke och Juliet Rylance har en bra och realistisk kemi mellan sig. När filmen är som bäst så blir man rädd ändå, fast schablonerna hopar sig, vilket ju är ett hyggligt betyg i sig för en skräckis. Och sensmoralen om att vi egentligen är våra egna värsta fiender är ju alltid bra att begrunda.