The summer of love år 1967 gick över i studentrevolternas år 1968. Ett par år senare har en del av de radikala ungdomarna försvunnit in i haschdimmorna, andra tagit besvikelsen över till vad som ska bli yttringar som Baader-Meinhofligan, eller helt enkelt bara inrättat sig i flocken för att satsa på karriär och medelmåttighet i stället.
Olivier Assayas skildrar några franska ungdomar som runt 1970 fortfarande håller idealen höga och diskuterar initierat om vad som är bäst; en radikal socialdemokrati, kinesisk kulturrevolution, planekonomi eller demokratisk anarki, och inte minst kultur och konst, detta samtidigt som de finner den första stora kärleken och tar sina ibland stapplande första vuxensteg.
Ungdomarna är entusiastiska och klistrar affischer och klottar slagord. De kämpar för sina rättigheter som studenter och hamnar i bråk med polisen. Aktionerna eskalerar och efter en särskilt svår blir en vakt allvarligt skadad och när gruppen måste ligga lågt i hemlandet över sommaren åker de till Italien för att göra dokumentärfilm samtidigt som de ska hjälpa arbetarna där i deras kamp. En rolig detalj är när de tittar på Bo Widerbergs film Joe Hill från 1971.
Det kan låta som en nostalgisk eller nästan smått parodisk berättelse om en turbulent tid. Men Assayas berättar i ett slags kollektiv collageteknik som faktiskt blir gripande och medryckande. Kärlekshistorierna och växa-upp-historien kan kännas inspirerande även för en som för länge sedan lämnat just de barrikaderna. Det är också roligt att se människor som har en tro på att världen går att förändra och att det kommer att bli bättre.
Lite väl Hollywoodinspirerat kan de bli när de vackra medelklassungdomarna ibland förlustar sig i soldränkt natur, men man får ta det på köpet. Assayas lyckas få med mycket av den tiden som jag minns den.