Ojämn överföring av kultboken

Det är inget snack om att Jack Kerouacs roman On the road – På drift som den heter i svensk översättning – är en viktig bok som fick stort genomslag när den kom 1957, och har levt vidare sedan dess. (Ulf Lundells genombrottsroman Jack heter inte för inte så.) Sedan beror det nog på i vilken livssituation man är på vilket sätt den berör. När jag läste den i min gröna ungdom blev jag ordentligt påverkad; vem ville inte ut på vägarna för att leva ut och hitta sig själv med vild musik, poesi, sex och ”droger”...

En omläsning vid mer mogen ålder och inte minst när jag ser filmen ger delvis en annan bild. Nu ser jag mest bilden av smått desperata och oerhört omogna ynglingar på jakt efter snabba kickar, där inget och ingen egentligen betyder något. Det kan nämnas att både Kerouac själv och kompisen Neal Cassady dog relativt unga efter ett liv i tungt missbruk.

Fast egentligen ska man lägga åt sidan hur mycket nyckelroman det är för att se filmen med behållning. Men det är självklart svårt att bortse från att berättelsen handlar om verkliga personer, viktiga för sin tid och som fortfarande har starkt inflytande. Det är inget snack heller att regissören Walter Salles har gjort ett hyggligt jobb med att överföra romanen till film, även om han mer visar upp berättelsen än tolkar den. Här finns hela den vilda jakten på utlevelse, i febrigt tempo, ofta kongenialt överfört, men okritiskt. Snyggt filmad är den genomgående, främst i skildringen av landskapet i USA.

I förgrunden står författar-wannabeen Sal Paradise (Kerouac själv) som möter den karismatiske Dean Moriarty (Neil Cassady), en starkt livsälskande man som alla i hans omgivning tycks bli förälskade i. Själv framstår han som i bästa fall en charmig slacker med taskig uppväxt, och som sämst som en samvetslös sociopat. Garret Hedlund gör honom dock suveränt, och det är lätt att förstå att han påverkar alla omkring sig så starkt. Tillsammans far de runt i USA för att få inspiration och ”känna livet”.

Det är i mycket en bromancefilm och frågan är hur mycket av homoerotik det egentligen är mellan Dean och Sal, fast de nöjer sig med att dela samma kvinnor, främst Marylou, en schablonroll som Kristen Stewart ändå får att bli levande.

Som så ofta annars i utlevelsens kretsar är det kvinnorna som får betala det högsta priset; efter sig i extasen lämnas hustrurna med de små barnen. När man samlas och lever i ett slags kollektiv är det självklart att kvinnorna tar hand om markservicen medan männen tänder på, skriver dikter och samtalar om livets mening. Känns det igen?

Se också dokumentären om den karaktär som i filmen spelas av Kirsten Dunst: Love always, Carolyn, just släppt på dvd.

Sals & Deans resor genom USA, och Mexiko, ägde rum mellan 1946 och 1950 men mycket känns förstås igen från liknande rörelser som hippie-eran, punken och proggen. Vi får hoppas att åtminstone något förändrats över åren med unga författare.