Ohistoriskt rolig rockmusikal

Rock of ages är en riktigt dålig film. Ändå satt jag och njöt hela filmen igenom. Det kan bara innebära en sak: Rock of ages är så dålig att den är bra, riktigt bra till och med.

Låt mig exemplifiera: När en gravallvarlig Tom Cruise stirrar rakt in i Malin Åkermans sköte och plötsligt trånande börjar sjunga Foreigners I wanna know what love is, kan man antingen välja att fnysa förnärmat, eller skratta gott. Jag väljer det senare.

När Alec Baldwin iförd illasittande peruk kommer ut som bög till tonerna av den smäktande kärlekslåten Can’t fight this feeling av REO Speedwagon, är det så sliskigt och smetigt löjligt att man inte kan göra annat än gotta sig åt det man ser och hör.

Jag ser på Rock of ages ungefär som jag ser på en påse lösgodis: Den är helt värdelös ur näringssynpunkt och man borde egentligen inte lägga ned tid och pengar på den, ändå gör man det, eftersom den är så förbannat frestande att frossa i.

Precis som i musikalförlagan handlar filmen om den blonda och blåögda lantistjejen Sherrie Christian som kommer till möjligheternas stad, tillika syndens näste, Los Angeles i jakten på den amerikanska drömmen.

Väl där träffar hon Drew Boley, en het barkille med rockstjärnedrömmar och tillsammans trotsar de såväl konservativa moraltanter som sliskiga managers.

Jag behöver väl knappast skriva att den här filmen är en klichéfest utan dess like. Etter värre blir det när en inspirerad Tom Cruise gör entré som Stacee Jaxx, en världsberömd rockstjärna som har fastnat på en motorväg till helvetet.

Omgiven av nervösa ja-sägare ägnar han dagarna åt att mullra fram på en Harley-Davidson, halsa whiskey och simma runt i ormgropar bland 20-åriga, identitetslösa strippor som fullkomligen dyrkar honom. Han är det ultimata rock ’n’ roll-svinet.

Just därför blir det så oerhört fel, och ofrivilligt komiskt, när han väl brister ut i sång. Då handlar det nämligen om musik av Journey, Boston, Styx och Starship, band som alla har en sak gemensamt: de spelar den snällaste och präktigaste formen av 80-talsrock man över huvud taget kan tänka sig.

Det är ungefär som om man skulle göra en musikal om 90-talets hiphopkrig och fylla den med Whitney Houston-hits. Resultatet blir inte bara komiskt, utan också ohistoriskt.

Detta gäller inte minst när vi i filmen får se husmödrar ge sig ut på ett korståg mot denna ”satans musik som leder ungdomen in i fördärvet.” Styx? Boston? Ja, tjena.

Det finns mycket annat negativt att säga om Rock of ages, som att handlingen är ett skämt, att filmen romantiserar sexarbete och alkoholkonsumtion samt att den saknar all form av djup.

Men så länge man njuter av en filmupplevelse, hur bedrövlig den än må vara, så vet man att filmmakarna någonstans, innerst inne, har gjort det mesta rätt.