”Bingo, heureka, henne ska vi ha!” eller vad nu Per Fly och hans team möjligen skrek när de förstod att de hade en fullträff i valet av huvudrollsinnehavare. Om någon missat det i den mediestorm som varit så är Edda Magnason fantastisk som Monica Zetterlund.
I backspegeln kan man bara vara förvånad att man inte gjort någon film tidigare om denna nationalikon. Hennes mångsidighet och turbulenta liv är som gjort för ett drama på vita duken. Redan i förtexterna slår man dock fast att detta är en tolkning av ett par vilda år i hennes liv. Regissören Per Fly har varit mycket noga med att ange att detta inte är någon ”biopic”, någon bokstavstrogen upprapning av skeden och fakta. Däremot är det i stora drag viktiga händelser i Monicas liv som skildras.
Därför är det ingen idé att slå ned på enskilda detaljer som är ”fel”. Men man ska komma ihåg att detta inte är någon historielektion, när saker komprimeras som egentligen tog flera år eller att en buss åker omkring med reklamskylten ”Köp färg-TV från Luxor” när det ska dröja många år innan färg-tv-sändningar startar. Frågan är också vilket förhållande ungdom av i dag har till Monica Zetterlund. Jag som kom in sent i Z:s karriär får hur som helst med mig nya insikter.
Det är en stark skildring av en självförbrännande konstnär, en människa besatt av att bli något och komma ifrån den lilla staden – i detta fall Hagfors. Där finns föräldrarna – oroliga över vart allt detta ska ta vägen – och dottern från det tidiga äktenskapet, ett barn som mest får växa upp hos morföräldrarna. Kjell Bergqvist får återigen göra en roll där han får använda hela sitt register, brottningen mellan far och dotter är ett bärande tema filmen igenom.
Främst är det ändå förstås Edda Magnason som driver filmen. Hon är ett fynd i huvudrollen och det måste ha varit en extra bonus att hon är så porträttlik och dessutom kan sjunga så bra. Hennes versioner av alla de kända Zetterlundsångerna är väl så bra, om än inte helt upp till originalet. Hon kan verkligen agera dessutom och hon får fram känslan av Monica Z så att man ibland inte riktigt vet vem man tittar på, kopian eller originalet.
Tidsperioden är för det mesta fint fångad också. Trots Per Flys uttalade icke-ambition att vara exakt fungerar det fint som helhet. Han har vinnlagt sig mycket om miljöer – Hagfors, Stockholm och New York – och inte minst personerna. Många av skådespelarna är mycket porträttlika, vilket ibland ger en spöklik känsla av att se en film från tiden. Här passerar Hasseåtage, Povel Ramel, Vilgot Sjöman, Beppe Wolgers (i bra tolkning av Uppsalaskådespelaren Johannes Wanselow) och många fler. Här finns också mycket humor som lättar upp.
Om man jämför med filmen om Cornelis Vreeswijk som kom för ett par år sedan är detta en högre klass. Det är en svår utmaning att göra film på en nationalikon men Per Fly lyckas riktigt bra. Här får huvudpersonen vara precis så mångfacetterad – i gott som ont – som hon verkar ha varit.
Någonstans under filmen kommer jag också tyvärr att tänka på Monica Zetterlunds tragiska slut vilket ger ytterligare relief åt den person vi lär känna här.