Mörkt och storslaget

Regissören Christopher Nolan som nu gör sin tredje film om Batman säger sig vara mycket förtjust i James Bond. Det märks, starten på nya The Dark Knight rises är som tagen ur Formulär 1 A på superhäftiga Bondinledningar: full fart, spektakulärt och supersnyggt gjord. Man bara väntar på att Batman ska kliva fram och säga: ”mitt namn är Wayne, Bruce Wayne”.

Med Christopher Nolan blev det en nystart för mannen i fladdermuskostymen. Med Nolan försvann det mesta av fantasteriet och sagostämningen och i stället placerades Batman här och nu, på fullt allvar. Batman begins blev starten till en nytändning som fortsätter att blomma för fullt i The Dark Knight rises

Föregångaren The dark Knight slutade med att Batman, sårad till kropp, själ och hjärta drog sig tillbaka, anklagad dessutom för att ha mördat hjälteförklarade åklagaren Harvey Dent. I nya filmen har det gått åtta år sedan dess (fast filmen kom för fyra år sedan) och Gotham City (här ett illa förklätt New York) är fortfarande en stilla plats utan större kriminalitet. Men, förstås, det dyker upp en mystisk skurk vid namn Bane, som ser ut som en korsning mellan Darth Vader och Hannibal Lecter. Denne övermänsklige figur sätter snart fart på Gotham och spärrar av staden med hot om att spränga en neutronbomb. Han flirtar ohämmat med folkets rättmätiga krav på rättvisa samtidigt som han spelar på pöbelns lägsta flockinstinkter. Det flyger massor av de totalitära ideologiernas slagord i luften, skickligt nästan Orwellskt fångat i bröderna Nolans manus som placerar Batman här och nu.

En träffande scen är när Bane tar sig in på Börsen och en välkammad mäklare ropar "detta är börsen. Här finns inga pengar att stjäla". Han får svaret "jaså, vad är det ni gör här då?".

Det blir lite av en blandning av Flykten från New York, fantasy (i sekvenserna med Ra’s Al Ghul och fängelsehålan) och nämnda Bond över handlingen. Mycket är förstås förutsägbart men det är ett storslaget, mörkt äventyr som i stort sett håller över den nästan tre timmar långa speltiden, förutom en svacka i mitten. Slutstriden är väl mycket schablon också.

Huvudpersonerna spelas delvis av samma gäng som i Batman begins och The Dark Knight. Christian Bale i huvudrollen ger figuren en dimension som gör den osannolike brottsbekämparen en mer vuxen framtoning. Bale sätter sin roll fint även denna gång med en starkt melankolisk tolkning. Hans Batman får ibland ett slags arketypisk religiös profil med Jesusvarning där han måste offra sig för de andras säkerhet och lycka.

Också birollerna är välbesatta. Batman är även här omgiven av betjänten Alfred i Michael Caines gestalt och prylfixaren Lucius Fox i form av Morgan Freeman. Gary Oldman lyckas tygla sin vanligtvis diaboliska spelstil som kommissarie Gordon. Ett mycket bra tillskott är Anne Hathaway som Catwoman som får filmen att höja sig ytterligare, liksom Marion Cotillards flerbottnade affärskvinna.

Christopher Nolan har sagt att det inte ska bli fler Batmanfilmer. Men kanske blir det ändå den hittills frånvarande medhjälparen Robins tur nästa gång?