Djävulen framställs på många sätt i religion, folktro och inte minst på film. Här ska inte avslöjas hur Den lede tar sig ut för då spolieras filmen. Men han spelar en stor roll i berättelsen.
Då återstår att bestämma sig om vilken plats detta har i ens egen begreppsvärld. Helst ska man nog vara åtminstone ljumt troende för att riktigt ha behållning av filmen; finns djävulen finns Gud ...
Eller som filmens katolske säkerhetsvakt uttrycker saken: ”Alla tror på honom lite grand. Även folk som du, som låtsas motsatsen”.
Formen när klassisk annars: några människor blir instängda i en hiss och under det utdragna räddningsarbetet blir de en efter en skadade eller dödade. Polisen som ser det hela genom övervakningskameran kan omöjligt räkna ut hur det går till. Det slutna rummets estetik tas om hand på ett elegant sätt samtidigt som det är spännande och vidrigt, särskilt om man förutom att vara spökrädd är klaustrofobisk och höjdrädd.
Samtidigt som de instängda bokstavligt talar hänger över avgrunden blir filmen något av en moralisk resa i stil med Jean-Paul Sartres pjäs Inför lyckta dörrar. ”Helvetet är de andra” är en mening som osökt dyker upp när de utsatta plågar varandra och sammanhangen börjar bli tydliga. Det handlar någonstans om att förlåta och gå vidare. Det är inte speciellt djuplodande gjort men budskapet är tydligt.
Ovanligt nog är det inte New York utan Philadelphia som får bjuda på de sporadiska exteriörerna denna gång. Men det är interiörerna, byggnadens och inte minst människornas som står i centrum. Var god mot din nästa, eller f-n tar dig!